Vår resa sommaren 2003 gick genom våra nya grannländer Estland, Lettland och Litauen på andra sidan Östersjön. I Sverige benämner vi dem oftast under det gemensamma namnet Baltikum trots att länderna uppvisar helt olika historia, kultur samt språklig och etnisk tillhörighet. Då mycket av den vardag som möter cykelturisten är likartad i länderna väljer vi dock att skriva en gemensam tipssida för samtliga av dem.

Vår Baltic Tour började i Tallinn, huvudstad i det nordligaste och glesast befolkade av de baltiska länderna. Efter en halv dag i Tallinns medeltida stadskärna gick färden västerut mot de gamla svenskbygderna längs kusten. Här har byarna fortfarande svenska namn som Spithamn och Dirslätt även om de flesta svensktalande flydde till Sverige i samband med den ryska ockupationen vid andra världskrigets slutskede. Två dagar tillbringade vi också på Ösel och Dagö i Östersjön. Dessa öar var helt avstängda under sovjettiden och kan nog närmast liknas vid Gotland för ett antal decennier sedan. Vidare söderut besökte vi den gamla badorten Pärnu och svängde sedan österut genom de vidsträckta skogarna och träsken i nationalparken Soomaa till den mysiga gamla staden Viljandi med dess vackra slottsruin högt ovanför Viljandisjön. Sista dagen i Estland gick sedan mot sydost över den lite mer kuperade delen av landet till staden Valga och gränsövergången till Lettland.

I Lettland cyklade vi längs floden Gauja mot huvudstaden Riga. En stor del av floddalen är nationalpark med djupa skogar och vackra klippformationer. Riktigt sevärt är också slottet Turaida strax utanför staden Sigulda. Det roströda tegelslottet ligger högt ovanför den slingrande floden med en fantastisk utsikt över de gröna lövskogarna i omgivningarna. Riga var också en av höjdpunkterna under resan med dess gamla stadskärna av nyrenoverade medeltidshus i hansastil. Utanför Riga besökte vi den rivieraliknande stranden i Jürmala, som vi tror och hoppas snart kommer vara lika populär för svenskar och andra nordbor som den var under tidigt 1900-tal. Som cykelturist är det dessutom en upplevelse att kunna cykla kilometer efter kilometer på den milslånga breda sandstranden. Några mil söder om Jürmala korsade vi sedan gränsen till det sydligaste och största av de baltiska länderna; Litauen.

Litauen är det land som är mest beroende av jordbruk av de baltiska länderna. Här är också en betydligt större del av marken uppodlad och vägarna går ofta över stora fält genom skuggande alléer. Religionen spelar också en mycket starkare roll än i de nordliga grannländerna. Det märks att landet är ett av de allra mest katolskt troende i hela världen. Vägarna kantas av mer eller mindre i ögonfallande kors och altare. Norr om Siauliai besökte vi också Korsens kulle, en högst speciell plats där folk från hela världen under lång tid satt upp kors i sådan mängd att kullen och den närmaste omgivningen nu är totalt översållad av kors i alla möjliga varianter och storlekar. Vi cyklade rakt söderut genom Litauen genom bland annat industristaden Kedainiai och landets andra största stad Kaunas och passerade sedan gränsen till Polen vid en av de två gränsstationerna mellan Kaliningradenklaven och Vitryssland.

Språkbarriären är ofta ganska total då inte många utanför turistområdena pratar engelska. Att kunna säga och förstå de allra enklaste orden på respektive språk är därför nästan nödvändigt för att inte enbart behöva förlita sig till det internationella kroppsspråket... Man ska också tänka på att stora delar av befolkningen, till exempel 60% av de som bor i Riga, har ryska som modersmål och i många fall inte alls pratar de nationella språken. På grund av omstridda politiska beslut räknas dock inte ryskan som ett officiellt språk och finns därför inte med på gatuskyltar och dylikt. Här följer en liten enkel gloslista som också tydligt avspeglar hur olika de tre språken är:

	Estniska	Lettiska	Litauiska
hej / goddag	tere	labdien	labas / laba diena
ja	jah	ja	taip
nej	ei	ne	ne
tack	tänan	paldies	aciu
ett	üks	viens	vienas
två	kaks	divi	du
tre	kolm	tris	trys
affär	pood / kauplus	veikals	parduotuvé
hotell	hotell	viesnica	viesbutis

Något som förenklar cykelsemestern i Baltikum är de generösa öppettiderna i mataffärerna. Nästan varje by har en lanthandel som vanligtvis är öppen alla dagar i veckan mellan åtminstone kl 8-20. I större samhällen och städer kan man med stor sannolikhet köpa vad man behöver mellan kl 6-23 eller till och med dygnet runt! Mataffärerna i mindre byar är ofta av lanthandeltyp med över-disk-betjäning medan större samhällen och städer har en eller flera mataffärer av den typ vi är vana vid. Utbudet är mycket bra med en blandning av inhemska varumärken och de internationella märken som även finns i Sverige. Enda skillnaden är att allt kostar runt hälften mot i Sverige... Även andra affärer som sport, kläder, foto med mera finns i nästan samma utsträckning som i Sverige. Även bankomater med möjlighet att ta ut pengar med Visa-kort finns i samma utsträckning som vi är vana vid. Dock måste man åtminstone i Lettland vara lite extra koncentrerad när man tar ut pengar då sedlarna kommer ut innan kortet returneras. Som uppgjort att glömma kortet i bankomaten med andra ord.

Sämre ställt är det med möjligheterna till cykelreparationer. Cyklar säljs ofta i vanliga sportaffärer där vi antar att möjligheten till reparationer och tillgång på reservdelar är begränsad. Att kunna reparera mer än vanliga punkor själv, till exempel byta växelvajer, är därför mycket bra för att undvika att bli stående långt ute på vischan. Vi hade även med oss ett extra däck ifall vi skulle få en rejäl punka där även däcket går sönder på de ibland ganska dåliga vägarna.

Människorna är ganska reserverade. Istället för att som vi är vana vid i andra länder titta upp med en förvånad blick när vi dundrar igenom de sömniga byarna på landsbygden är det i Baltikum vanligare att de slår ner blicken i marken. I affärer hälsar man dock alltid på expediten precis som vi gör i Sverige.

Frågor om kriminalitet dyker tyvärr ofta upp när man berättar att man rest i Baltikum. De flesta kan dra sig till minnes om att det stått i tidningen hur någon svensk affärsman blivit drogad och rånad en sen natt i Tallinn eller något liknande och tänker genast att till ett så farligt ställe kan man ju inte åka... Faktum är dock att vi kände oss minst lika trygga i de baltiska länderna som hemma i Sverige. Självklart finns det tillfällen då man inte lämnar cykeln obevakad precis som det gör även hemma eller i andra länder i Europa, men för det mesta påminde åtminstone landsbygden om en total idyll där cyklar och bilar står olåsta utanför affärerna och folk antagligen även sover utan att låsa ytterdörren. Inte någon gång kände vi oss hotade eller upplevde en större risk för stöldförsök än vad vi gjort i andra länder i Europa.

Väder

De baltiska länderna ligger i övergångszonen mellan Östeuropas fastlandsklimat med kalla vintrar och heta somrar och det av Golfströmmen styrda maritima klimat som vi har i Sverige. Vädret i Baltikum påminner dock starkt om det i södra Sverige med en oftast angenäm temperatur för cykling. Ju längre inåt mot Ryssland, desto stabilare blir sommarvädret med ibland långvariga högtryck och temperaturer runt 30 grader. Under våra två veckor i länderna i slutet av juni 2003 hade vi ett stabilt väder med växlande molnighet, drygt 20 grader och svaga vindar under nästan samtliga dagar.

Vägar och trafik

Vägarna har oftast en betydligt lägre standard än i Västeuropa. Det man främst saknar som cyklist är en ordentlig vägren. I Baltikum är asfalten ofta hyfsat jämn i mitten på vägen medan sidorna mer eller mindre löses upp utan någon som helst markering som visar var vägen slutar. Man tvingas därför ligga ganska långt ut i vägen för att inte behöva köra över de mängder med gropar och obefintlig asfalt som finns på sidan. Desto större tur är det då att trafiken oftast är högst beskedlig. Till och med på stora riksvägarna dröjer det ofta flera minuter mellan bilarna. När de väl kommer kör bilisterna dock ibland ganska fort och väntar inte med att köra om tills vägen är fri varför man får hålla ut åt sidan ordentligt. Grusvägar är vanliga och bör undvikas om alternativ finns. Ofta är det fel att kalla dem grusvägar eller till och med vägar överhuvudtaget, då beläggningen kan bestå av djup lössand där cykeln oundvikligen kör fast eller ännu oftare en tvättbräda av gropar som tvingar ner hastigheten till gångfart.

En speciell företeelse är att det i Baltikum även är tillåtet att cykla på motorvägarna. Det låter farligare än vad det är eftersom det här alltid finns en bred vägren utan trafik. En annan specialitet är trafikljusen i stora korsningar. Här får alla gult samtidigt så när det väl lyser rött har mötande trafik redan grönt. I gengäld blinkar det gröna ljuset några gånger innan det slår om till gult så att man ska hinna förvarnas. Gör alltså inte som vi (en gång och aldrig mer...) och chansa på gult som man ofta lockas att göra i Sverige. Det är inte trevligt att vara mitt ute i korsningen och se två filer snabbt accelererande bilar komma emot en.

Vägskyltningen är fullt godkänd även om man som vanligt behöver en bra karta för att kunna hitta till de mindre vägarna. Vägvisningsskyltarna är blåa oavsett vilken typ av plats eller väg de visar emot. Rena cykelvägar finns bara i begränsad omfattning och uteslutande i städerna. I Estland finns ett nät av numrerade cykelleder med tydligt uppsatta skyltar och avståndsanvisningar. Dock finns mycket lite information om dessa på nätet varför vi tror att det är ett alldeles nytt projekt.

Kartor

De mest spridda kartorna över de baltiska länderna är förlaget Jana Setas kartbok i skala 1:500 000. Med denna klarade vi oss hyfsat under åtminstone etapper av transportkaraktär i Lettland och Litauen. Campingar och hotell är markerade med god tillförlitlighet och vägarnas beläggning anges genom röda vägar för asfalterat och gula vägar för grusbeläggning. I Estland använde vi den utmärkta kartboken från E.O. Map. Denna täcker upp hela Estland ner till minsta grusväg i skala 1:200 000. Campingar, hotell, stugbyar, restauranger med mera är också markerade. Kartboken är väldigt dyr i Sverige så vårt råd är därför att köpa den på plats i Estland istället. I Lettland använde under vissa sträckor Jana Setas kartor i skala 1:100 000. De är också mycket bra men har nästan för stor skala för att vara riktigt lämpliga för cykling då det blir ett evigt omvikande i takt med att kilometrarna rullar undan. Kör man dock bara någon mil per dag eller är i områden där man verkligen vill kunna hitta även på de minsta stigarna är dock dessa kartor ett bra val. De finns att köpa i bokhandlar och tidningskiosker för ca 40 kr styck.

Prisnivå

Prisnivån i de baltiska länderna var ett ständigt glädjeämne under vår resa. Här behöver man för en gångs skull inte räkna om man verkligen har råd med den där glassen efter maten eller fikat under pausen. Är man till exempel fortfarande hungrig efter att ha ätit en pizza beställer man bara in en till och vill man bo på hotell en natt gör man detta till svenskt vandrarhemspris.

Rent generellt kan man säga att prisnivån ligger ungefär på hälften av Sveriges nivå. Om vi köpte bröd, skinka, yougurt, frukt med mera till lunch kostade detta ca 20 kr per person i vanliga mataffärer. En stor pizza kostade ca 25 kr och en rejäl middag inkl dryck på restaurang ca 60 kr. Camping kostade ca 50 kr för två personer och ett tält medan ett dubbelrum på mellanklasshotell gick på mellan 200 och 400 kr per natt för två personer. Om man räknar bort kostnaden för färjorna till Tallinn och tillbaks från Gdansk gjorde vi av med 155 kr per person och dag och då snålade vi inte på något sätt utan åt mer än vi någonsin gjort, bodde på hotell flera nätter med mera.

Camping och annan övernattning

Att hitta övernattningsmöjligheter gick betydligt lättare än vad vi förväntat oss. I nästan varje större samhälle finns någon form av övernattning. Med en bra karta ser man genast vilka övernattningsalternativ som finns på platsen man tänkt sig som etappmål för dagen. Campingar är dock inte lika vanligt förekommande som i Sverige och inte heller lika prisvärda i förhållande till andra alternativ som vi är vana vid. Standarden är nämligen ofta så pass låg att det ofta känns mer prisvärt att betala 100 kr per person för att få ett fräscht dubbelrum på hotell med egen dusch och toalett än att betala 25 kr per person för att få sova i tält med tillgång till mer eller mindre skabbiga hygienutrymmen en bra bit bort. Balterna själva verkar heller inte bo så mycket i tält och husvagnar utan betydligt oftare i små stugor. I nationalparker och andra naturområden finns ofta gratis i ordninggjorda tältplatser. Dessa saknar dock oftast andra faciliteter än platt mark och en eldstad. Har man tur finns också ett utedass. I Estland är det precis som i Sverige även tillåtet att tälta i skogen.

Läs gärna vår reseberättelse om du vill veta mer om våra upplevelser i Baltikum! Fler foton hittar du i fotoalbumet.