INLEDNING

Det här är dagboken från min cykling runt Israel. Den ägde rum under fem vinterveckor 1996-97, en bra tid på året med en dagstemperatur på strax över tjugo grader. På kartan har jag ritat in vägen, en 200-milarunda medsols som börjar och slutar på Ben Gurion-flygplatsen utanför Tel Aviv. Från Kiriat Shmona i norr till Eilat i söder är det ungefär 45 mil.
    Bakgrunden till äventyret var denna: Två veckor innan jag skulle åka för att jobba på kibbutz blev jag tvungen att ställa in det hela på grund av en cykelolycka. Efter en tids läkande och funderande hade nya planer tagit form, som skulle ta mig dit jag ville för en kortare tid men ge mig möjlighet att se och uppleva desto mer.
    Som tolvåring bodde jag en tid i Israel med mina föräldrar, i staden Tiberias vid Genesarets Sjö. Den här gången ville jag se sådant jag inte såg då, och naturligtvis också väcka minnen till liv genom att besöka de gamla platserna.
    Jag cyklade (och cyklar fortfarande) på en MTB av modell Crescent Bjarke -96. Den går genom hela dagboken under namnet Bjarke, och nämns med kärlek och omtanke. Vi var trots allt två som gjorde't tillsammans...
 
 

Lördag 7 /12 1996

Taxi till svävarterminalen där jag checkar in fyra kollin: packväskorna ihoptejpade två och två, ett paket med tält, sovsäck och liggunderlag samt en noggrant inpackad cykel. Det visar sig vara gott om plats så jag kommer med en avgång tidigare, 12.55. Utmärkt, jag sitter hellre och väntar på Kastrup än här. Vi åker katamaran, svävarna ligger prydligt uppradade på stranden där vi lägger till. Under hela överfarten sitter jag och oroar mig för Bjarke. De sa att de skulle hinna få med allt bagage men jag har inte sett honom. Det spelar i och för sig ingen roll, bara han kommer med flyget.
    Efter lite försening på grund av avisning kommer vi upp i luften ungefär kvart i fyra. Rakt ut över sundet mot Malmö, men väl där är molntäcket totalt så jag får inte se min hemstad från luften den här gången heller. En halvtimme senare är det helt mörkt.
    Klockan nio sveper vi fram över hustaken i Tel Aviv och landar fem minuter senare på Ben Gurion Airport. Tjejen i passkontrollen frågar var jag ska bo eftersom jag inte fyllt i något i det fältet på blanketten för ankommande.
    "Här och där, vandrarhem och campingplatser!" svarar jag. Hon ser tvivlande på mig och frågar hur mycket pengar jag har. Jag svarar, hon ber mig vänta och försvinner bort. Efter några minuter kommer hon och ber mig följa med och så går vi till någon slags överkontrollant. Han ställer samma frågor och har stort bry med att räkna om valutor. Till slut kommer de fram till att mina pengar nog ska räcka eftersom jag inte ska bo på hotell.
    Förseningen gör inget eftersom jag ändå ska tillbringa hela natten på flygplatsen, snarare tvärtom. Allt mitt bagage kommer som det ska på bandet, även cykeln. Vid en snabb koll ser allt normalt ut, det är bara styret som har vridit sig lite.
    Stolarna i ankomsthallen verkar vara formgivna i ett enda syfte; att omöjliggöra minsta försök till vila eller sömn. I kombination med "security announcements" en gång i kvarten är framgången total. Jag försöker trösta mig med att det måste vara likadant på alla flygplatser i hela världen. Det hjälper inte…
 
 

Söndag 8/12

När det väl ljusnar strax före sju regnar det! Vid elva slutar det, och jag kan äntligen börja packa upp ute vid parkeringen. Just när jag är klar kommer städarna som jobbar här ute fram för att titta på cykeln, så jag kan be dem ta hand om stora kartongen.
    Jag kör en kilometer för att komma bort från den värsta trafiken, stannar för att titta på kartor och skyltar och för att fundera ut åt vilket håll jag ska. Efter fem minuter stannar en bil, en civilklädd kille kommer fram med karbinen på axeln, presenterar sig som "security" och frågar varför jag stannat här. Efter några frågor till och passkontroll visar han mig hur jag ska köra på kartan, och önskar mig trevlig vistelse i landet.
    Efter ett par mil hit och dit, jag har inte riktigt bestämt åt vilket håll jag ska, vill mest känna på cykeln ett tag, letar jag upp ett skogsparti intill väg 453 österut. Får upp tältet samtidigt som det blir mörkt. När jag bär Bjarke över ett dike fastnar ena väskan bak i hjulet och går sönder! Vilken början. Men det ser inte så farligt ut, går säkert att fixa till med lite rejäl tejp.
 
 

Måndag 9/12

Jag lyckas knappt sova någonting. Klockan två börjar det regna, efter ett par timmar börjar tältet läcka så smått. Jag får undan allt som ligger framme, täcker över sovsäcken med regnstället och ligger sedan och ber regnet att i alla fall inte öka. Det gör det inte, därför blir det inte katastrof, men det fortsätter hela natten och morgonen, ända till elva igen. Klockan ett kommer jag iväg, vilket naturligtvis är alldeles för sent. Färden går norrut. Jag stannar och äter vid någon slags nöjespark, kör igenom Rosh ha-Ayin, och tar sedan av österut. Efter en halvmil passerar jag gränsen till Västbanken. Israelerna är upptagna med att kolla bilar.
    Scenförändringen är total. Detta är ett annat land: bergigt, kargt, trist, fattiga byar, brinnande stinkande soptippar, långa undrande blickar och glada tillrop. Hundar jagar mig i en by men jag hinner undan. Upp och ner för bergen, det är jobbigt men kul. Jag tar norrut vid Elkana, det har blivit mörkt. Det går bra ändå för vägen är helt ny och väldigt bra just här. Jag kör uppför serpentinsvängar, letar och letar, men det är omöjligt att hitta tältplats. Det är för tätt mellan byarna, för öppet och kalt. Plötsligt går det en grusväg in till vänster, jag kör in, och efter ett tag blir det lite trädigt och buskigt. Tar mig upp på en höjd där jag har lite koll på omgivningarna. Faktiskt ganska hyfsad utsikt: tre lite större samhällen åt olika håll på betryggande avstånd. Jag hör folk ropa och hundar skälla. Tältet kommer upp bakom ett träd och en stenmur. Marken är hopplös, lera och decimeterstora vita, vassa stenar överallt. En under axeln och en under höften.
 
 

Tisdag 10/12

Jag sover gott till 04.15, då jag väcks av böneutroparna i de tre städerna. Somnar om, vaknar av bilar på grusvägen på väg till jobbet. De kommer lite då och då, jag vet att jag syns därifrån och när jag fäller tältet ser jag att en traktorförare ser mig. Det händer inget, och så funderar jag en stund på vad som skulle kunna hända egentligen. Hela morgonen har det surrat två helikoptrar i luften.
    Jag cyklar vidare norrut genom by efter by, överallt folk som ropar och vinkar. Till slut kommer jag till Tulkarm, som är en ganska stor stad. Vid infarten ligger en palestinsk kontroll, jag kör in vid sidan och frågar vad det här är för stad och hur jag tar mig till Netanya härifrån. Snart är det fem-sex soldater som är igång och förklarar och ritar karta och står i. Jag fyller på vatten i deras HQ, som består av ena halvan av en redan trång matbutik, tackar för hjälpen och trampar iväg efter beskrivningen. Först en bit till in i stan, vänster någon kilometer, vänster igen och ut ur stan. Där kommer jag till den andra palestinska kontrollen, blir stoppad, utfrågad, betittad, skämtad med och skrattad åt. Något sånär hjärtligt. Cyklar vidare fyrahundra meter och kommer till den israeliska posteringen, blir stoppad av en ung, trevlig soldat som är mer intresserad av min cykeltur än vapensmuggling.
    Full fart mot kusten och Netanya! Det är åter en ny värld. Kommer fram, tar norrut genom stan, letar förgäves efter campingen som står på min karta, får veta att den inte finns, suckar, kör vidare norrut mot vandrarhemmet i Kfar Vitkin. Just när det blir mörkt och jag är på väg att ge upp hittar jag det. Det är jättemysigt: ett stort område med en massa stugor och ett och annat lite större hus. Grönt och lummigt. Jag blir välkomnad av en liten man vid namn Uri som verkar vara någon slags allt-i-allo. Managern kommer i kväll får jag veta, och då kan jag betala, och så visar han mig runt och ger mig ett rum. Det är nästan helt tomt här. Det är jag och en grupp från Ghana (som är magsjuka), och ett gäng nepalesiska FN-soldater. Jag får en hel stuga för mig själv. Först det ena rummet, sedan det andra när nyckeln inte vill fungera som den borde. Mjuk madrass och dusch!
 
 

Onsdag 11/12

Försover mig, väcks av Uri och Rafi, föreståndaren. Igår kväll satte Rafi mig in i hur systemet med vouchers fungerar på de israeliska vandrarhemmen och jag köpte ett häfte med tio av honom. Det verkar vettigt och framförallt blir det nog i längden lite billigare.
    Jag äter en underbar frukost, den första riktiga sedan jag kom hit. Hade tänkt göra en dagsutflykt till Caesarea men hinner inte. Jobbar med Bjarke i flera timmar i stället: tvätt, översyn, allt är fruktansvärt skitigt efter två dagar i bergen med regn. Lyckas knö in honom i duschrummet…
    Resten av dagen tar jag det lugnt, ser på omgivningarna och handlar mat i den lokala supermarketen.
 
 

Torsdag 12/12

Jag tar adjö av Kfar Vitkin (Israels första vandrarhem, grundat 1936), trampar mot Haifa, tar av mot Caesarea, kommer dit och tittar på romarlämningarna utifrån, köper vykort i souvenirbutiken, lurar i några amerikanska turister att jag cyklat från Sverige, fortsätter och kör i stort sett non-stop till Haifa i nästan 30 km/h hela vägen. Jag är själv överraskad av formen; har jag väl fått upp farten verkar det göra varken från eller till att det är packning på cykeln. Det är motorväg hela vägen, bekvämt och livsfarligt. Koncentration!
    Av bara farten kör jag genom och runt hela Haifa, fast vandrarhemmet ligger vid infarten. Jag har gott om tid. Jag kör tillbaks, letar, hittar inte, letar vidare, hittar inte. Efter två timmar börjar jag fråga runt, får beskrivningar, kör fel, frågar igen, fel igen, osv. Ingen säger att de inte vet, alla säger "Javisst, kör si och så!" Till slut, något irriterad, frågar jag runt om jag får låna en telefon. Det får jag inte, eller också får jag, men tyvärr är den sönder. Till slut, på ett riktigt lyxställe, lyckas jag få en expedit att tala till mig. Jag bönar och ber att få låna telefonen, att betala för det. Efter att ha rådfrågat sin äldre kollega sluter hon att prata med mig, utan ett ord, och börjar expediera kunder.
    "Det här betyder alltså att ni inte tänker hjälpa mig?!" frågar jag högt och ljudligt. Hon ger mig en ensekundersblick, och fortsätter prata hebreiska med sina kunder. Jag skriker något ovänligt så det hörs i hela butiken, och på vägen ut hytter jag med näven åt expediterna och deras kunder när de allihop tittar åt mitt håll. Vakten som sitter bakom mig hinner inte med eftersom jag är på väg ut.
    När jag så står utanför och nästan gråter av ilska kommer en annan vakt och säger: "Tänker du parkera cykeln här?"
    "Nej!!!" skriker jag, "jag ska cykla och leta efter vandrarhemmet, hur så?!" Då inträffar miraklet: "Vandrarhemmet? Det ligger runt hörnet."
    En minut senare är jag framme. Det ligger tvåhundra meter från där jag var och letade första gången, fyra timmar tidigare. Ett stort, rätt trist ställe, korridorer och logement. Men det är tomt, så jag har ett helt rum och sex sängar för mig själv. Jag duschar, tvättar och går och lägger mig.
    Det har regnat i ett par timmar och på natten blir det det värsta åskväder jag någonsin upplevt. Över hela Medelhavet, från norr till söder. Otroligt!
 
 

Fredag 13/12

Det åskar och regnar fortfarande, jag får stanna en natt till. I ett kort uppehåll mitt på dagen går jag ut för att handla. På vägen tillbaka börjar det regna igen. Jag går längs en väg, bilarna stänker ner mig. Plötsligt tutar det bakom mig och en bil stannar.
    "Vad är det nu?!" tänker jag, ett äldre par säger: "Hoppa in, det regnar ju!" De kör mig till vandrarhemmet, är glada att få höra om cykeläventyr, vinkar och försvinner. Kontrasten till igår är fullständig.
    Kväll: det har åskat i ett dygn nu, fortsätter det i morgon får jag cykla i regn.
På väg hem från affären, innan jag blev upplockad, kom en liten hund bjäbbande emot mig. Plötsligt dök ägarinnan upp och ropade: "Idti sioda!", "Kom hit!", på ryska.
"Sobatjka opasnaja?" ropade jag, och så följde ett par meningar på ryska. Kul att få använda sig av gamla färdigheter igen. På vandrarhemmet är skyltarna för övrigt skrivna på hebreiska, engelska och ryska.
    Det här vandrarhemmet har tvåhundra platser, till frukosten var det dukat för arton! Det verkar inte vara någon överhängande risk att det ska vara fullt. Men julhelgen och de mer populära turistmålen kanske ställer till det. Får se när det blir dags för till exempel Jerusalem.
 
 

Lördag 14/12

Det är uppehåll i regnet när jag startar, men börjar vräka igen efter en mil, just när jag kört runt och är på väg ut ur Haifa. Jag får stanna en timme under taket till en fotoaffär eftersom drunkningsrisken är överhängande. Men sedan full fart till Akko, snabb titt på gamla stan, vidare till Naharia, kör ner till stranden och lunchar. Resten av vägen till Rosh ha-Nikra är roligare, smalare och backigare. Jag kör förbi en "fieldschool" med en vandrarhemsskylt och undrar om det kan vara här vandrarhemmet ligger. Kör in, inte en människa, kör ut och frågar en man med mountainbike vid busshållplatsen. Jag får prata trögflytande franska för första gången. Han vet att det inte är här. Kör vidare, det börjar gå uppför, jag passerar det som är det rätta vandrarhemmet men det är stängt. Jag fortsätter uppför och har bara hundra meter kvar till gränsposteringen när det till vänster om mig plötsligt dyker upp en man i sjuttioårsåldern, på mountainbike!
    "Hello!" ropar han, och så har vi sällskap sista biten upp. Vi pratar en stund, sedan kör han ner medan jag tittar på utsikten. Efter ett tag kommer han upp igen, vi pratar mer, kör tillsammans ner förbi det stängda vandrarhemmet, och så visar han mig vägen till byn Shlomi där det finns ett annat. Vi kör tillsammans dit och pratar cykling på vägen.
    Han heter Efraim, är sjuttiotvå år, cyklar regelbundet omkring i de här bergen och gör allt som oftast med tiotalet likasinnade turer till andra ställen, både i Israel och utomlands. Han är född holländare och kom hit 1948.
    Vandrarhemmet i Shlomi är inget annat än ett hotell; väldigt fint beläget, rent och proffsigt skött. Hotellet är huvudsaken, vandrarhemsverksamheten bara ett komplement, det märks. Jag gör hellyckad entré med våt och smutsig cykel, väskor och kläder på deras blankpolerade golv med kostympersonal.
    Efter att ha duschat träffar jag min rumskamrat Paul från Sugarland, Texas. Han har kört bil genom Europa till Israel och håller nu på med en tvåmånaderstur här. Han ser ut som en gammal hippie och visar sig vara jättetrevlig och intressant. Vi pratar hela kvällen om det mesta. Han har någon slags stark religiositet som han gärna vill förmedla, men när jag visar mig vara ointresserad går samtalet över i ungefär samma sak fast utan förtecken, och då blir det plötsligt betydligt intressantare. Paul är något så ovanligt som en amerikan som bestämt sig för att hoppa av ekorrhjulet helt och hållet, jobba minimalt och tjäna mindre. Visserligen för att ägna sig åt bibelstudier, men ändå. Han är väldigt rolig, berättar mycket matnyttigt om USA, Israel och allt möjligt annat som man kan komma att ha glädje av.
    För första gången har jag inte Bjarke med mig på rummet, han står i nattvaktens kur tillsammans med nattvakten.
 
 

Söndag 15/12

Vid frukosten frågar Paul om jag har lust att följa med till borgen Montfort som ligger i närheten. Efter att ha tvekat en stund bestämmer jag mig för att hänga på, och så drar vi iväg i hans Chevrolet. Det blir en fantastisk tur. Vi stannar högst upp på en ås, på andra sidan dalen ligger denna gamla korsfararborg uppslängd på ett otroligt ställe. Enda sättet att ta dig dit är till fots. Paul har hikat förr så han tar täten nerför. Först är det ren klättring, sedan kommer vi ner på en stig som leder ner till botten av dalgången, och sedan går vi en led upp till borgen. Vi klättrar omkring ett tag och tar bilder. Sedan går vi ungefär samma väg tillbaks. Det är fint väder, grönt och torrt, ödlor och ormar.
    Jag hade aldrig kunnat komma iväg på något sådant själv på grund av cykeln, och Paul hade inte gjort klättringen själv, så han var lika tacksam för sällskapet som jag.
    På parkeringen vid hotellet tar vi adjö och jag sätter kurs på Naharia. Klockan är redan två, så jag hinner inte till Tiberias idag. Därför tänker jag ta fasta på min MTB-frändes inbjudan från igår på en kopp kaffe i hans hem. Baktanken är att kunna lämna cykeln hos honom medan jag går och handlar i någon närbelägen supermarket. Det går utmärkt. Jag hälsar på hans fru, hennes sju hundar, och får en skymt av hennes tvåhundra(!) fåglar.
    "Jag har mina cyklar och hon har sina djur", som Efraim uttrycker det hela.
Han lånar mig en av sina cyklar, så jag behöver inte gå till affären. Det är en citybike med alldeles för låg sadel. Jag måste ha varit en syn, med knäna i höjd med öronen.
    Jag lämnar 28 Masarik Street och trampar österut. Det är nästan mörkt, så jag ska bara ut ur stan och hitta en tältplats är min tanke. Jag tar av på en lite mindre väg men skogen runt omkring är hela tiden inhägnad. Till slut tar vägen slut vid grindarna till en kibbutz som heter Yehiam. De har B&B, så jag tänker att varför inte? Om det inte är alldeles för dyrt vill säga. Det är det inte och dessutom är jag den ende gästen, så jag får använda allt de har. TV-rummet, köket, vad som finns i köket, rubbet. Tjejen som är in charge, Helen, och jag kommer så bra överens att jag till slut frågar om det är okej att jag använder deras fax.
    "No problem!" säger Helen och så får jag äntligen iväg ett fax hem.
    "Hur mycket vill du ha för det?" frågar jag.
    "No problem!" säger Helen.
 
 

Måndag 16/12

Jag äter frukost i kibbutzens matsal, men kommer egentligen för sent förstår jag av att det är så gott som tomt och av spridda komentarer...
    När jag ska lämna nyckeln är det två kvinnor på kontoret som jag hör prata ryska med varandra; jag börjar genast också prata ryska, de blir jätteglada och jag med. De kommer båda från Ukraina, och berömmer mig för min goda ryska.
    "Sposiba", säger jag och cyklar nerför berget jag tydligen cyklade uppför igår kväll. Sedan blir det uppför och lite nerför. Men mest uppför. Som högst är jag på 1200 meter! Otroligt. Men Tiberias kan jag glömma igen. Tittar på kartan och ser att Safed ligger bra till, med vandrarhem och allt. Jag hade inte alls tänkt mig hit egentligen, men det är en häftig stad. Med konstnärskvarter och allt. Inte riktigt vad jag väntade mig.
    Jag delar rum med en holländsk trombonist som heter Ton.
    I morgon ska jag till Tiberias. Snittfart idag: 13 km/h! Distans 50 km.
 
 

Tisdag 17/12

Jag kör genom stan och tar av österut mot Rosh Pina. (Safed är för övrigt den högst belägna staden i Israel.) Först ännu en bit uppför, men sedan! Nerför, nerför, nerför! Jag tror jag snittar 60 km/h här, beroende på att jag inte kan ligga och bromsa. Då tror jag bromsarna brinner upp! Så det enda jag kan göra är att släppa på och hoppas att jag inte får punktering eller att någon väska ska lossna. Men kul är det! Efter att ha kommit ner nåtsånär tar jag västerut, för jag har bestämt mig för att komma till Tiberias samma väg som sist, västvägen. Hade jag kört rakt ner hade det tagit en timme och varit nerför hela vägen. Nu tar det tre timmar och det är några av de häftigaste stigningarna hittills. Men det är det värt! Jag trodde jag mindes, men herregud vad brant det är ner till Tiberias. Jag stannar precis innan det störtar helt och hållet och tittar ut över stan. Sedan nerför till centrum, till vandrarhemmet.
    Jag träffar min rumskamrat Derek. Han är från Derbyshire, England, runt sextio år och verkar ha gjort det mesta: vandrat i Nepal, hoppat bungyjump, flugit hangglider, varit i Australien, Amerika, you name it! Och allt sedan han blev pensionär! Detta är hans sjätte resa till Israel; han gör någon form av volontärjobb på ett barnhem i Betlehem, är ledig några dagar och tänker spendera dem här. En riktig engelsman, vi sitter och pratar hela kvällen.
    Vandrarhemmet ligger mitt i centrum. Det är nära till allt och så men lite halvtråkigt, trafikbuller osv. Men det är varmt och skönt. Derek snarkar tyvärr, i alla fall på dagtid, så i natt är det öronproppar i som gäller.
 
 

Onsdag 18/12

Efter frukost går jag och Derek till posten. Jag köper frimärken och får äntligen iväg vykorten jag köpte i Caesarea. Tar sedan cykeln, för första gången utan packning. Jag har nästan glömt hur det känns, det är lite vingligt i början. Detta är egentligen en vilodag, så jag har tänkt mig en tur ner till söderändan av sjön. Det kan jag glömma! Det blir hela runt: 66,35 km. Nordkusten och hem är rätt tråkig. Jag stannar till vid vad jag tror är "vår" badplats och vid Ein Gev. Ungefär vid Ein Gev ser jag M:t Hermons snöklädda topp. Först tror jag att det är moln för det är väldigt disigt i norr, men sedan ser jag att det faktiskt är M:t Hermon. Det är bara vid ett enda ställe det går att se, och det borde inte gå alls.
    När jag kommer tillbaks till vandrarhemmet efter inköpsrunda på kvällen är det liv och rörelse. En hel massa ungdomar håller på att checka in. Så var det slut på friden. Jag ägnar kvällen åt att prata med Derek – han hade också sett M:t Hermon – och Klaus från Tyskland som har flyttat in hos oss. Han pratar tyvärr dålig engelska men är en mycket intressant typ. Han berättar att han ska resa runt i Mellanöstern i en månad till och sedan vidare landvägen österut, för att till slut hamna i Pakistan. Way to go!
 
 

Torsdag 19/12

Efter frukost går jag och Derek söderut. Det är kallare idag men så skönt att jag gör Derek sällskap flera kilometer innan jag vänder. Jag har några ärenden att uträtta idag: ska försöka växla kronor till dollar, hitta den lokale cykelhandlaren och gå till turistbyrån och få lite allmänna tips om Jerusalem i juletider.
    Ingen cykling idag alltså.
    Igår hade jag tänkt köra ner till sjön vid något lämpligt ställe för att tvätta cykeln. Men när jag kom ner där den stod höll vaktmästaren på att skölja av gården med vattenslang, så jag bad honom ta ett tag med hojen också. Det gjorde han, och så var det avklarat.
    Nu sitter jag och skriver bakom ett buskage nedanför Radisson Moriah Hotell och väntar på att allt ska öppna igen efter lunchstängningen mellan ett och fyra. Det är lite småkyligt, ska allt söka mig ut i solen. Så ja, lite varmare. Här är gamla stadsmuren, vad som är kvar av den. Det är ganska mycket ser jag nu. Just här kallas den Montpellierallén.
    Jag lyckas med konststycket att växla svenska kronor till dollar till bra kurs, köper bromsbelägg i cykelaffären och kollar att de har däck. Sedan tillbaks till vandrarhemet Meyouhas och sitter och pratar med Derek hela kvällen.
 
 

Fredag 20/12

Säger hej till Derek på morgonen, han ska med en buss till Jerusalem. Vår rumskamrat Klaus har inte dykt upp sen igår och gör det inte heller så länge jag är kvar. Konstigt, han skulle också checka ut idag. Han måste ha missat sista bussen ner från Golan igår kväll. Personalen är lite förbryllad när jag ger mig av och säger att allt Klaus bagage står kvar på rummet. Hoppas han kommer tillrätta.
    Jag cyklar norrut, har tänkt mig en tur lite norr om sjön. Innan jag vet ordet av är jag halvvägs till Libanon och bestämmer mig för att fortsätta till Kiriat Shmona där jag vet att det finns ett vandrarhem. Jag kommer dit och hittar vandrarhemet. Allt är öppet och tänt men inte en människa är där. Det dyker inte upp någon heller, så jag har att välja på att slå upp tältet på gräsmattan eller sussa i deras skyddsrum. Det blir skyddsrummet. Varmt och skönt, toalett och rinnande vatten. Och så slipper jag slå upp tältet.
    Kiriat Shmona är som en alpby på slänten till ett stort berg. Hade det funnits snö hade det varit lavinfara.
 
 

Lördag 21/12

Idag österut, mot Golan. Jag visste inte alls hur det skulle vara med höjdskillnader och stigningar, men det blir jag snart varse: från Kiriat Shmona upp för M:t Hermons utlöpare till tolvhundra meter på två mil! Jag tror jag ska dö, men det gör jag inte… Passerar Banias och Nimrod – ännu en korsfararborg – på vägen upp och kör sedan ett par mil uppe på Golanbergen. Så småningom kommer jag till Kuneitra, den övergivna spökstaden i korridoren mellan Israel och Syrien, tar västerut och nerför igen. Färden ner till låglandet är två och en halv mil. Det är precis lagom brant, bara att blåsa på utan att bromsa. Till slut kommer jag ner vid samma korsning som jag passerade igår, då på väg norrut. Idag fortsätter jag rakt fram mot Rosh Pina.
    Efter att ha funderat en stund på att leta upp vandrarhemmet bestämmer jag mig för att strunta i det, handlar lite i en mack och kör sedan ut och slår upp tältet i en fruktodling någon mil öster om stan. Jag såg ut platsen redan igår; längs Jordanfloden, i det i övrigt ganska karga landskapet, konstbevattnas det friskt. Där är det alltså grönt och lummigt och fruktträd i långa rader. Perfekt för camping. Man får vara lite uppmärksam på några saker: traktorer som kommer farande i gryningen, och framför allt själva bevattningssystemet. Har man inte lyckats lokalisera slangarna med sina sprinklers innan man går och lägger sig, helst innan det blir mörkt, är risken att tält och cykel och man själv blir duschade på morgonen överhängande. Och nu är det ändå vinter, jag vågar inte tänka på hur det är på sommaren när temperaturen är den dubbla.
Det var rätt kallt uppe i bergen innan idag och väldigt skönt att köra ner igen. Det kändes hur temperaturen steg grad för grad för varje ny serpentinsväng.
    I morgon bär det nog av tillbaks till Tiberias. Jag vill höra vad turistbyrån säger om plats på vandrarhem i Jerusalem så här års, och så har jag lite ärenden att uträtta.
 
 

Söndag 22/12

Det regnar och åskar från halv två på natten. Tältet håller tätt trots ganska mycket regn, men jag sover inte mycket… På morgonen ser jag att det är den tråkigaste dagen hittills: grått, kallt och blåsigt. Kör i långbyxor för första gången. Efter ett par kilometer på denna ödsliga avväg möter jag en cyklist! En tysk som har cyklat upp från Jerusalem på en tveksam cykel, på somrarna jobbar som guide på någon båt på Östersjön och är i Malmö flera veckor om året. Han var också uppe på Golan igår, men hade tältat där uppe i natt – gud vet var – och kommit ner nu på morgonen. Synen är obetalbar: stor, gul regnrock med uppfälld kapuschong, stor sextioliters ryggsäck framtill, en vanlig cykelkorg bak med saftflaska, frukt och bröd. Men en fullständigt harmonisk kille. Inspirerande. Han ger mig en del tips och jag honom, bland annat tycker han att backen från Jeriko till Jerusalem inte är något att oroa sig för om man har klarat av Golan. Hoppas han har rätt…
Jag kommer tillbaka till Tiberias och kör till turistbyrån som har stängt. När jag står där och äter yoghurt och kex kommer en amerikan fram och börjar prata. Han ser ut som Lincoln och är ännu en av dessa överreligiösa typer som finns överallt här. Men trevlig han också. Det sista han gör är att fråga om han får be för min välgång.
    "Visst, för all del", säger jag, och så lägger han handen med en duns på min axel och ber högt och ljudligt om att det må gå mig väl på min tur i det heliga landet, Amen.
    Jag kör söderut några kilometer till vandrarhemmet i Poria, för en natt. Det ligger helt underbart, men längst upp på berget! Det har gått på halvfart idag eftersom jag känner av gårdagens övningar i benen. Och så nu detta, en av de värsta backarna överhuvudtaget. Men det är ett fantastiskt ställe, må vara att personalen är lite disträ.
    I morgon får jag se om jag orkar göra någonting alls. Det verkar som jag får ha rummet för mig själv. Bra, för jag har hängt upp tältet på tork mellan sängarna.
 
 

Måndag 23/12

Jag hade tänkt köra söderut idag, men känner att det nog är bäst att ta det lite lugnt. En natt till här alltså. Och inget Jerusalem till julafton.
    Cyklar iväg nerför bergsidan i full fart utan packning. Det känns så skönt, som att jämna ut gårdagens klättring. Idag är det jag som ropar hej till de två arbetarna av asiatisk börd som jobbar och sliter i fruktodlingen i backen, och som ropade och vinkade till mig igår när jag var för trött för att svara sammanhängande.
    Först in till Tiberias, till turistbyrån. Fortfarande stängd. Jag börjar bli smått irriterad. Det är en jätteproffsig turistbyrå, men de har inte ens en skylt med öppettiderna. Dåligt.
    Det bär iväg söderut, österut, till Hamat Gader. Varma källor, massor av turister. Jag känner igen det, vi var här förra gången. Precis innan: gränsen till Jordanien; taggtråd, minor, taggtråd igen, förstörda broar osv. Deprimerande.
    Sedan uppför! Den absolut värsta stigningen hittills. Det har det varit flera gånger nu och det kommer säkert fler framöver. Ingen packning men jag är ibland tvungen att stå och trampa i ettans växel. Hundra meter framåt med nästa bit av vägen tio meter ovanför huvudet.
    Ett par mil uppe på Golan, sen ner till sjön igen. Nerför, nerför, till strax norr om kibbutzen Ein Gev. Nytt hastighetsrekord: 64,3 km/h! Det känns att det inte är meningen att en mountainbike ska framföras fullt så fort; köregenskaperna ändras, det skakar och viner i ram och hjul. Jag känner mig som piloterna som försökte spränga ljudvallen på fyrtiotalet. Men allt håller, ingen tvekan om det. Och det är roligare än det mesta.
    Tillbaka runt söderänden av sjön. Jag handlar på vägen, ser att det är sent och kör för allt vad tygen håller till avtaget upp till vandrarhemmet. Den här gången går det galant uppför backen och jag kommer fram fem minuter innan det blir mörkt. Några lyktor har jag inte haft med mig idag, jag tänkte ju ta det lugnt. Distans: 98 km.
    Nu sitter jag på rummet och ska packa ihop mina saker, vill komma iväg tidigt i morgon. Hela vägen ner till Jeriko ska jag cykla, ungefär tio mil, och sen nästa dag upp till Jerusalem. Jag har bestämt mig för den vägen eftersom jag fått veta från insatt folk att Nablus och Ramallah ska undvikas. Inte otrevligt. Farligt.
    Förhoppningsvis kommer jag alltså till Jerusalem på juldagen. Det känns konstigt att det är julafton i morgon… När jag körde ner från Rosh Pina häromdan var det första gången det var för kallt för shorts. Annars har det varit varmt och skönt, om än regn, åska och storm. Men nu känns det att det är dags att dra söderöver. Dead Sea, here we come!
 
 

Tisdag 24/12

Jag kommer iväg strax efter tio och håller god fart. Det är rätt disigt och lite småkallt. Efter ungefär 25 km passerar Bjarke 300-milasträcket totalt.
    När vi rullar på den nyanlagda huvudgatan genom den lilla staden Beit Shean kommer en annan långfärdscyklist åt motsatt håll. Just här är gatan delad av en allé och vi har båda bra snurr på pedalerna, så mötet är över på några sekunder. Men man hinner utbyta förvånansvärt mycket information, blickar och uppmuntran på den tiden!
    Mil efter mil… bitvis bra väg, bitvis usel. Lite här och där håller de på med vägarbeten. Tre-fyra mil innan Jeriko omges vägen av stora frukt- och grönsaksfält med arbetande barn och vuxna på, och försäljare längs vägen. Frukt- och grönsaksförsäljare i rader längs vägen – oftast gamla gubbar eller trashankar till barn med mer eller mindre vilda hundar i läskig närhet – är det tydligaste tecknet på att man befinner sig på palestinskt område, om man suttit och sovit när gränsen till Västbanken passerades. Just hundarna är det enda som gör mig riktigt nervös. De är fullständigt oberäkneliga, och att få dem att avstå från att ge sig på en är inte helt olikt rysk roulett; om man kör för sakta kan de promenera fram och nafsa, och kör man för fort blir de uppjagade av farten och de snurrande hjulen och anfaller och hugger. Är de då en hel flock är det livsfarligt om de kommer åt. Alltså kör man på halvfart, så sakta att jaktinstinkten inte väcks men så fort att de inte hinner gå ikapp. Oftast halvspringer några stycken en bit ifrån, avvaktande och på genskjutande kurs, skällande och med synligt sylvassa tänder. Håller man då den rätta farten passeras efter olidligt lång tid den punkt där jyckarna skulle ha satt in stöten för att lyckas med genskjutet, och sen trampar man för allt vad tygen håller och vägbeläggningen tillåter tills man är utom synhåll.
    En annan taktik är lämplig om det på håll går att se att de eländiga hundarna är upptagna med något annat. Då gäller det att få upp så hög hastighet som möjligt, så hög att när de hör vindsuset och tittar upp inte har en chans att hinna ifatt. Men det vill till att inte någon av dem råkar titta upp av en slump och därigenom kullkastar hela planen. Då blir det hett om öronen! Har man farten uppe är det inte lätt för dem att komma åt fötter och ben, det sitter ju en massa väskor i vägen, men de kan säkert sätta tänderna i exempelvis ett däck. Och att få punktering och behöva stanna i det läget vågar jag inte ens tänka på.
    Nästan alla ropar och vinkar till mig, även de som är långt ute på fälten bland pumpor och tomater. Glad stämning råder. Ungar försöker få mig att stanna, vid ett tillfälle en liten grabb på sex-sju år. När jag cyklat förbi honom tänker jag: "Varför stannade jag inte? Bara en halv minut, så hade han blivit glad."
    När det en minut senare dyker upp två lite äldre killar och faktiskt ställer sig i vägen för mig, stannar jag alltså. De är jättetrevliga och bjuder på clementiner och druvor. En bit bort sitter en tredje.
    "Kom, kom! Sitt och vila en stund. Var kommer du ifrån?" osv.
Jag är hela tiden på min vakt, har blicken på Bjarke, men den lille av de två är hela tiden och pillar på mina väskor och ska stoppa ner tomater och en stor grapefrukt åt mig. Jag säger gång på gång till att det där gör jag själv, men han fortsätter. Till slut får jag ryta till ordentligt och far upp mot honom. Han flyttar sig några steg, de andra skrattar och kallar honom no-good och maniac. Ingen skada skedd, jag stänger väskorna och gör mig klar att fortsätta. När jag sagt tack och hej slänger jag en blick över axeln på packningen och upptäcker att min jacka saknas. Den har legat fastspänd under packremmarna för att vara lättåtkomlig, och den lille glytten har lyckats sno den när jag tittat åt ett annat håll i två sekunder. Så fort jag ser och fattar sticker han sin väg. Den andre står kvar och har ena handen på mitt styre. Jag skriker först åt den bortflyende och sedan åt den kvarstående att se till att skaffa fram min jacka, annars… Den tredje killen sitter åter en bit bort och tittar på. Han är äldre än de andra och jag hoppas att han ska lägga sig i och säga till dem att skärpa sig. Men han rör inte en fena.
    Jag cyklar som en idiot i ett par kilometer – ett visst mått av överskottsenergi föreligger – och stannar sen där det är glesare mellan fruktstånden för att fundera. Jag vill hemskt gärna cykla tillbaka och göra något drastiskt men kommer snabbt fram till att det inte är en bra idé. Biter alltså ihop och trampar vidare och efter ett tag återkommer det relativa lugnet...
    Det visar sig att de byggt en helt ny väg utanför Jeriko, så stora vägen mot Jerusalem går numera öster om stan alldeles förbi Allenby Bridge mot Jordanien innan den viker av västerut. Jag behöver inte alls inom utan kan blåsa på mot Döda Havet. Skönt.
    Efter en del kånkande och bärande lyckas jag ta mig in i en palmplantering, och får upp tältet utom synhåll ungefär mitt i. Detta är kanske två kilometer norr om Döda Havet och det är mycket varmare och torrare här än det varit tidigare. Det känns att öknen närmar sig. Det tar dock några dagar innan jag kommer längre söderut. Först morgondagens klättring upp till Jerusalem, som ligger 700 meter över havet. Döda Havet ligger 400 meter under. Jag befinner mig just nu på den lägsta punkten på jorden!
    Det är varmt och skönt. Redan nu känns det att det inte kommer att ligga fukt på tältduken i morgon bitti. Cikadorna sjunger men alldeles för högt, så det blir till att plocka fram öronpropparna i natt igen.
    Se det var en riktig julafton! Mitt i det heliga landet, bara några mil från Betlehem, får jag känna glädjen i att ge en julegåva, min sköna jacka, till någon som verkligen uppskattar det. Vad mer kan man önska sig? GOD JUL!
 
 

Onsdag 25/12

Upp i ottan när jag hör traktorer på området. Kommer iväg strax efter åtta, vilket är tur med tanke på vädret. Det är redan lika varmt som det varit mitt på dagen de finaste dagarna innan. Detta är det värsta hittills… Jag funderar på allvar på att bryta och ta bussen flera gånger, men nej! Skillnaden mot tidigare backar är att det går uppför precis hela vägen, inte en ynka liten plan femtiometersbit någonstans. Trafiken och dammet och avgaserna är också ganska besvärande här, men det som är värst är att det ligger så många döda getter och hundar och kameler och annat i dikena. Det är ingen rolig syn men framförallt är stanken outhärdlig; just som man behöver allt syre man kan få sugs den in i näsborrarna och hjärnan beordrar andningsuppehåll. Detta sker automatiskt och tar 0,2 sekunder. Dessutom känns stanken vida omkring, så när näsan slår igen kan det vara flera hundra meter kvar innan man passerat den före detta getabocken.
    De sista femton kilometerna måste jag stanna var tredje-fjärde för att dricka och vila. Det gör ont i varje muskel i benen. Det blir tätare och tätare mellan hus och byar, mer och mer folk som tittar och ropar. Till slut kommer jag in i östra Jerusalem. Jag vill ta mig igenom så fort som möjligt men det är fortfarande hela tiden uppför. Mitt på huvudgatan kastar någon ett par brädor på mig och en stund senare håller jag på att frontalkrocka med en bil som inte ser mig. Ingen skada skedd, men det är med viss lättnad jag får syn på den israeliska flaggan på ett krön och trampar upp mot gränsen. Soldaterna frågar varifrån jag kommit idag. När jag svarar skakar de på huvudena och kallar mig "crazy!" Väl inne i stan slutar jag cykla, jag orkar inte mer. Allt är ju uppför och nerför här också. Jag leder runt Bjarke på trottoarerna.
    När jag var i Tiberias bokade jag en säng till i kväll på vandrarhemmet i gamla stan, så nu går jag till turistbyrån innanför Jaffa Gate och får vägbeskrivning. Utkommen i solen igen träffar jag en fransman som sprungit hit från Paris. Med ryggsäck! Genom Turkiet och Syrien. Han berättar att han tidigare bland annat sprungit till Nordkap tur och retur. Nu ska han bara vila upp sig ett par dar för att sedan springa hem igen. Jag som trodde jag var ute på äventyr…
    Jag krånglar mig fram genom basarer och smala gränder och hittar med hjälp av en tioårig vägvisare fram till vandrarhemmet. Det öppnar klockan fem och hon är bara lite över ett, så ut igen ur denna kokande gryta, via de armeniska kvarteren till gräsmattan utanför Jaffa Gate. Där sparkar jag av mig skorna och lägger mig att skriva.
    Efter en stund kommer det fram en israel som ser ut att vara i femtioårsåldern och börjar prata med mig. Han heter Michael, känner någon som bor i Ängelholm och verkar allmänt trevlig. Han berättar att det är den varmaste vintern sedan sextiotalet och att det fina vädret ska hålla i sig till helgen. Perfekt. Det är alltså varmare här uppe i "kalla Jerusalem", där det kan snöa så här års, än det har varit någonstans tidigare, inklusive Tiberias. Solen steker och det är minst tjugofem grader varmt. Jag hör alla språk, här vimlar av turister och udda resenärer. Jag har redan sett flera andra långfärdscyklister på håll och nu när jag står och pratar med Michael kommer det fram två killar som sett min cykel, och vi pratar på i två timmar.
    De har cyklat hit från Holland (tillsammans med en tredje som har cyklat till Betlehem över dagen) genom Västeuropa, gamla Jugoslavien, Bulgarien, Turkiet, Syrien, Jordanien och hit. Nästa anhalt är Egypten, och sedan vidare genom hela Nordafrika utom Algeriet till Spanien, och därefter hem till Holland. Medelhavet runt med smör på alltså. En nätt liten tripp på tio månader. Suck… Men de är imponerade av att jag cyklar själv, och de har fått skjuts hit från Jeriko! De erkänner skamsna fusket…
    Det är skönt att ha någon att prata med igen, det är några dar sen sist.
 
 

Torsdag 26/12

Jag delar rum med en holländare som heter Jan, en invandrad vitryss med amputerade ben vid namn Igor, en kanadensare och en galen amerikan.
Amerikanen är bland det värsta jag varit med om. Helt vansinnig, fanatiskt religiös på något helt eget sätt och typiskt amerikansk, det vill säga pratar oavbrutet och tre gånger så högt som någon annan. Jag orkar inte skriva mer om honom nu.
    Idag tar jag bussen till Mount Herzl. Det är en stor kulle i västra Jerusalem uppkallad efter Theodor Herzl, sioniströrelsens grundare och på 1890-talet den förste att verka för en judisk stat. Kullen är begravningsplats för Israels hjältar. De flesta av politikerna ligger här, men framförallt soldater från de olika krigen. Trots att alla gravstenar har hebreisk text är det inte svårt att hitta fram till Yitzhak Rabins, för där står skolklasserna i kö för att komma till. När jag kommer dit håller någon på att läsa upp Bill Clintons tal, det som han höll för några veckor sedan på årsdagen av begravningen. När det är klart lägger alla som vill en sten på stenen, som judarna gör för att hedra sina döda. Det tycker jag är fint, en sten varar för evigt. Hur länge varar en blomma?
    En bit nerför Herzlberget finns Yad Vashem, minnesplatsen och museet över förintelsen. På vägen dit ligger det minneslundar, den första över Raoul Wallenberg: "A righteous gentile. He who saves a life is as if he saves an entire world."
    Jag tänker inte skriva så mycket om Yad Vashem. Det är stort och består av olika utställningssalar och minnesmonument som inte låter sig beskrivas i ord. Naturligtvis fullständigt bedövande. Men jag måste nämna Children’s Memorial, till minne av de en och en halv miljon barn som mördades av nazisterna. På väg in passerar man "Avbruten barndom", en skulpturgrupp av knäckta betongpelare. Väl inne är det mörkt, det tar några sekunder att vänja sig, sen ser man: tusentals stearinljus som lyser överallt, framför, bakom, ovanför. Det är bara fem ljus egentligen men genom ett system av speglar blir de till, kanske inte en och en halv miljon, men många tusen som omsluter en. De flyttar och rör sig allt eftersom man långsamt och trevande tar sig fram. Hela tiden hörs en röst som läser upp namn och ålder på barn som inte längre finns. Kommer ni någon gång till Jerusalem, missa inte Children’s Memorial.
    Old City Youth Hostel är ett riktigt youth hostel: det jobbar två ungdomar i receptionen, en ungrare och en fransyska, det serveras typisk europeisk vandrarhemsfrukost och det är kallt på nätterna. Men det är mysigt, och det ligger mitt i gamla stan. För att ta sig dit går man genom gränder och prång som är tusentals år gamla, trängs i souken med försäljare och kunder, höns och hundar. Plötsligt kommer en rännil av någons diskvatten mitt i gatan – akta fötterna! Överallt hänger kläder och tyger på tvärs över trappor och bakgator, och mitt i alltihop kommer ungar farande på skateboards och mountainbikes. Jag trodde det skulle vara omöjligt att ta sig fram med cykel här inne men när jag ser barnen inser jag att det är det idealiska sättet; när gatorna sluttar är det nästan alltid byggt som långa, låga trappsteg, i mitten en vattenränna. Det är lätt att gå vilse, man måste ha koll på vad gatorna heter. Vandrarhemmet är som alla hus här ett stort stenhus med högt i tak och fantastisk akustik. Sitter man på andra våningen kan man höra vad det viskas om på första…
    Jan och jag ägnar oss åt helaftonsargumentering med amerikanen. Vi får till det rätt bra, emellanåt förstår han till och med att vi driver med honom...
 
 

Fredag 27/12

Efter frukost tar jag, Jan och Doreen från Nya Zeeland oss upp på taket för att hänga tvätt. Vägen går via en lodrät, fem meter hög stege, sedan genom en halv meter hög lucka som först måste låsas upp med en liten nyckel i ett hänglås. Den som klättrar först får hålla i sig med en hand, hålla en påse våt tvätt i munnen och försöka låsa upp och öppna med den kvarvarande handen. Ivrigt påhejad av dem som står nedanför.
    Det är värt mödan, för här uppifrån har vi en av de bästa utsikterna över Jerusalems takåsar, kyrkor, moskéer och kullar som finns att få. Så fort nerför stegen efter kameran och upp igen!
    Jerusalem är en märklig stad. I resten av landet finns det en gräns mellan Israel och Palestina, mellan religioner och livsstilar. Här är allt blandat huller om buller: klippmoskén, uppståndelsekyrkan, ryska kyrkan. Islam, judendom, kristendom, och inom varje religion flera underavdelningar som påstår sig vara de enda som sitter inne med den sanna läran och inte accepterar något annat. Ingen annanstans går det att se det här landets olösliga dilemma så tydligt som här. Samtidigt är det här man – något förvånande – kan konstatera att samexistens till vardags funkar. Det är kaotiskt, men fungerande kaotiskt. Som besökare är man hänförd och tacksam för de praktiska fördelarna; när affärerna i de judiska kvarteren har stängt för shabbat är det bara att knalla över till de armeniska kvarteren, där de just öppnat allt efter sin heliga fredag.
    Jan berättar att det brukar vara ett ordentligt hålligång vid Klagomuren när judarna firar in sabbaten klockan fem, så det ska jag försöka pricka in.
    Men innan dess iväg till Israelmuseet. Det ligger halvvägs genom stan västerut, alldeles bredvid Knesset (parlamentet) på en grön och lummig kulle. Det är jättestort, har många fina utställningar av alla de slag, och är i sig värt att tittas på för arkitekturen. Många historiska fynd och skatter delar utrymme med den modernaste konsten. Jag hinner bara med en kortare runda, för jag har tänkt mig att gå tillbaka till gamla stan i lugnt tempo och se lite av övriga Jerusalem på vägen.
    När jag sitter och vilar vid en busshållplats hör jag en bekant röst: "Hello again, tired already?" Det är Michael från i förrgår som också är på väg till klagomuren, så vi gör naturligtvis sällskap. När vi kommit innanför Jaffa Gate och sitter och tar igen oss på en mur ropar han plötsligt: "Där går några jag känner, de är också svenskar!" Och så springer han iväg över gatan. Jag efter. Det är Fredrik från Göteborg och hans två systrar. Han jobbar som volontär på ett sjukhus, de är och hälsar på. Jag bestämmer mig för att hänga på dem eftersom Fredrik ska guida runt systrarna i gamla stan innan klagomuren och det magiska femslaget. Han kan sina saker. Det blir en givande tur i stadsdelen jag bebor men ännu inte hunnit titta närmare på.
    Jan hade rätt om hålligånget vid muren: fullt med folk, sång och bön. Långa skanderande följen kommer likt jenkadanslag från alla håll, som vore de på väg till en VM-kvalmatch i fotboll. I vimlet träffar jag ännu en tjej från Nya Zeeland, Allison. Hon bor på ett vandrarhem alldeles i närheten, samma som den springande fransmannen vilar ut sig på.
    Väl hemkommen får jag prata ryska en god stund med Igor, det soliga leendet från Minsk. Han har mist båda benen i en trafikolycka, men som den djupt gudfruktige man han är känner han en oändlig tacksamhet för varje ny dag som kommer, hur den än kommer. Det är lite svårt att hänga med i vad han säger eftersom nästan varje mening innehåller ord och uttryck som bara står att finna i hans välbläddrade bibel.
    "Är det inte konstigt att så mycket ryssar har flyttat hit på så kort tid?" försöker jag.
    "Neej, det är inte konstigt, ty det heliga landet är alla rättrognas hem på jorden", svarar Igor.
    "Men nog är det otroligt! En halv milj…"
    "När Herren kallar de sina…" och så vidare.
Men hela tiden med ett av de varmaste leenden jag sett.
    På kvällen går jag och Jan till en pizzeria och äter, dricker öl och lär känna varandra lite bättre. Han är trettiosex år, gammal friluftsmänniska: cykel, skridskor, vandring, klättring med mera, men sedan några år lidande av en obotlig sjukdom som han försöker beskriva för mig utan att jag förstår helt. Han kan i alla fall inte längre ägna sig på samma sätt åt de sakerna. När han är på resande fot mår han bättre, och eftersom han är sjukpensionerad för all framtid är det det han sysslar med. Efter några års bråkande nu också med försäkringskassans godkännande. En jättetrevlig kille, från Hengelo i östra Holland.
    När vi lagom fulla och lagom trötta kommer tillbaka till vandrarhemmet möts vi av ett sanslöst halabalo i matsalen. Det är en busslast engelsmän som något försenade firar in sabbaten.
 
 

Lördag 28/12

Jag säger hej till Jan och de andra – amerikanen vägrar skaka hand för det är ett utslag av satans makt över människorna – lirkar mig ut ur gamla stan för sista gången och trampar iväg. Till att börja med blir det en annan väg än sist, jag vill slippa östra Jerusalem. Jag kör en liten omväg norrut som efter en stund viker sig runt stan och förenar sig med stora vägen mot Döda Havet, som jag pustade och frustade mig uppför i onsdags. Idag rullar det på lite fortare: fyra mil på en timme och tio minuter! Väl nere vid strandkanten planar det ut, men nu har jag ångan uppe så jag trampar på ner till Ein Gedi. På höger sida passerar Qumran, känt för att det var där ett par fåraherdande barn hittade de tvåtusen år gamla dödahavsrullarna någon gång på 1940-talet. De finns att bese på det förut nämnda Israelmuseet.
    När jag cyklar här slår det mig hur motsägelsefullt det är att det på denna visserligen vackra, men karga, torra och ogästvänliga plats, har funnits organiserat boende längre än någon annanstans i världen. Jeriko lär ju vara den äldsta staden av alla.
    Det finns en camping vid badplatsen i Ein Gedi, men eftersom jag har hört att tältplats ska vara dyrt i det här landet tar jag in på vandrarhemmet utan att kolla först. Senare upptäcker jag att det kostar hälften så mycket att campa… Jag som dessutom kände för att vara själv i kväll. Vandrarhemmet är fullt av högljudda ungdomar. I mitt rum tre amerikaner, två tyskar och en italienare. Bjarke står bunden vid ett träd.
    Ein Gedi är en av dessa fantastiska naturparker som finns lite här och var i Israel. Mitt i öknen, där man inte väntar sig att hitta minsta tillstymmelse till liv, dyker det plötsligt upp en dalgång med ett grönskande och blommande, ett rinnande och porlande, fiskar, fåglar och vattenfall. Vid vandrarhemmet sitter en skylt som varnar för att det kan finnas leoparder på området!
 
 

Söndag 29/12

Två mil söderut från Ein Gedi ligger Masada. Det är tänkt som mitt första mål idag, men efter en stund har jag tröttnat på den hårda motvinden och bestämmer mig för att det får bli en kort etapp som omväxling, med övernattning vid Masadaklippans fot. En bidragande orsak till det beslutet är att jag ju vill upp på klippan och det går inte förrän Bjarke står i tryggt förvar. Om jag checkar in på hotellet när de öppnar vid fyra, ger mig upp, tittar runt och tar mig ner igen, kommer det att vara för sent att cykla längre idag i alla fall.
    Vid infarten till Masada (som betyder befästning) från stora vägen finns en busshållplats. När jag närmar mig ser jag ett par som står där vid sina cyklar och när de ser mig börjar de vinka att jag ska komma till dem. En kille och en tjej i tjugoårsåldern, tyskar, med två hundar, en liten och en gigantisk. De är klädda i någon slags hippieutstyrsel och är ute och cyklar på något som trotsar beskrivning: det ena liknar en förvuxen barncykel och det andra är rätt och slätt en skrothög. De har fått dem till skänks av en snäll israel och är nu på väg till Eilat, mer än tjugo mil bort.
    Den förvuxna barncykeln har fått punktering. De har inget att laga den med och undrar om jag vill hjälpa till. Det vill jag gärna, dels för att få tiden att gå (klockan är bara halv elva), och dels för att få lite användning för mina medsläpade lagningsprylar. Och för att hjälpa pedalfränder i nöd, givetvis.
    "De här håller inte att cykla på ända till Eilat, ni får ta bussen", säger jag till killen på andra sidan hjulet samtidigt som vi med gemensamma krafter lyckas få loss det från framgaffeln.
    "Det har vi inte råd med, vi har bara tjugo sheqalim", säger han. "Vi måste hitta jobb när vi kommer fram."
    Medan vi lagar står hon och hundarna och liftar lite halvhjärtat. Optimister. Visserligen är Israel ett suveränt liftarland, men vem plockar upp två smutsiga utlänningar med två ännu smutsigare hundar, en liten och en gigantisk, och två cyklar?! I samma stund som reparationen är klar stannar en lagom stor skåpbil, föraren hoppar ur och lastar in två cyklar, två smutsiga hundar, en liten och en gigantisk, och två inte fullt så smutsiga utlänningar. Innan de försvinner tackar de mig hjärtligt och jag önskar lycka till.
    När jag kliver in på vandrarhemmets gård visar det sig att de har öppet fast klockan bara är tolv och att det är okej att checka in. Suveränt! Då hinner jag se Masada i lugn och ro och i fullt dagsljus i alla fall. Så in med Bjarke och packning på rummet, omklädning och iväg.
    Området nedanför klippan består av vandrarhem, bussparkering, restaurang med shop, och linbanestation. Trots att det är lågsäsong vimlar det av turister och jag får köa en stund för biljett upp. Det finns två sätt att ta sig upp till toppen från den här sidan, den östra: till fots eller med linbanan. Väljer man att gå gör man det längs en grusstig som slingrar sig upp, därav namnet: snakepath. Då får man vara i rätt bra form och räkna med att det tar trekvart. Åker man linbana tar det fyra minuter. Alltså gör jag det. Det är ganska dyrt att bese den här platsen, men det är det värt.
    Uppe på Masadaklippan finns resterna av en boplats, ursprungligen närmast ett palats, byggt för Herodes och hans familj och tjänare. Efter hans död användes det till lite av varje men är berömt för det som hände år 73 e.Kr: den sista gruppen motståndare som romarna hade att slå ner, zeloterna, lyckades ta sin tillflykt upp på klippan. När romarna efter lång tid av misslyckade belägringsförsök lyckades bygga en stormningsvall, och via den ta sig upp och in i lägret, fann de att ingen levande fanns kvar. Man hade begått kollektivt självmord vid insikten att hoppet var ute.
    Det är en romersk författare som berättat om händelsen och den betraktades länge som en myt. Vid utgrävningar har dock hittats vad som tros vara de lerskärvor som han beskriver användes vid lottdragningen av vilka som skulle döda varandra tills bara en fanns kvar, som till sist stack kniven i sig själv. Dessa, tillsammans med alla andra fynd, gör att man idag tror att det gick till så som romaren skriver.
    Linbanan kommer upp på östra sidan; rester av hus, bad, synagogor och utkiksposter finns över hela klippan, som är kanske 400x250 meter stor. På västra sidan finns romarnas grus- och stenramp kvar, man ser den när man lutar sig ut över befästningsmuren. Och på slätterna runt hela Masada kan man skönja resterna av de romerska härlägren som fanns där för tvåtusen år sedan. På norra delen ligger Herodes palats. Det mest imponerande där tycker jag är vattenreservoarerna. Jag förstår inte riktigt hur det hänger ihop, men genom ett naturens underverk kombinerat med genialisk ingenjörskonst lyckades Herodes mannar åstadkomma en outtömlig vattenkälla i ett av jordens absolut torraste ökenområden. Det finns inget vatten i närheten, det regnar så gott som aldrig, det ligger flera hundra meter upp i luften och ändå har det samlats otroliga mängder vatten i dessa naturliga bassänger i berget. Enligt uppgift skulle det räcka till att försörja dagens Jerusalem i ett år! Det är inte så konstigt att det misslyckades att vänta ut zeloterna.
    När jag ska ner väljer jag Snakepath. Det är jobbigt nog att gå nerför, det lutar friskt, men det är inget mot det lidande som står skrivet i ansiktet på dem jag möter. En och annan är av den sportiga typen och vet vad de gett sig in på, men de flesta är vanliga, bussditskeppade, videokameraförsedda, lätt överviktiga turister med dåliga skor. De plirar, så gott de kan genom svettfloderna, avundsjukt på mig när jag struttar förbi neråt med ett självbelåtet leende på läpparna.
    Väl nere går jag till restaurangen och får mig en bit mat. När jag ätit färdigt köper jag en öl och går ut på verandan för att dricka den i kvällssolen. Framför mig ser jag en bekant rygg. Det är Jan från Jerusalem, som jag sa hej och ha ett bra liv till i förrgår!
    "Well, well! It’s a small world, don’t you think?", säger jag och slår mig ner. Han blir lika glatt överraskad som jag. Så småningom går vi ner till vandrarhemmet. Jan hamnar i samma rum som jag, naturligtvis. När vi kliver in är det fullt: en kanadensare med väldigt underlig dialekt, två holländare och två amerikanska tjejer, varav den ena är här som volontär i armén. Jag säger då det.
    Sitter åter och pratar med Jan hela kvällen, på den varma och sköna gården. Det är gott om folk här, de flesta har sökt sig ut från sina rum för att njuta av stjärnklar himmel och allmän frid. Jubel utbryter när jag försöker köpa kaffe i automaten och inget händer mer än att kaffet kommer forsande över stenläggningen…
 
 

Måndag 30/12

En populär sak att göra här är att ta sig upp i svinottan, gå snakepath till toppen och se solen gå upp. Det är säkert jättevackert och så, men jag har sett vad jag ska och Jan har gjort det förr. Kanadensaren och amerikanskorna är borta när vi vaknar så de har tydligen smugit iväg tysta som möss. På väg till frukost möter vi kanadicken, han är alldeles exalterad över upplevelsen. De andra syns inte till.
    De två holländarna är av en typ som man möter på vartenda vandrarhem: drygt tjugo år, stor och vältränad, högljudd och alltid i grupp. Han tycker han är så världsvan och tuff som är ute och ser sig om i världen. Det är möjligt att han är det också, och till och med trevlig och givande att umgås med, men det får man nästan aldrig veta eftersom hans dryghet gör att man inte står ut med att vara i närheten. Oftast pratar jag inte alls med dem på hela kvällen, om jag haft oturen att hamna i ett rum med ett gäng sådana, men för det mesta brukar det sluta med att någon av dem börjar prata med mig, frågar var jag kommer ifrån och vad jag gör i Israel. Då är det alltid lika underhållande att se deras tappade hakor och imponerade ansiktsuttryck när de får höra att jag cyklar mig runt landet, och dessutom gör min av att inte tycka att det är något särskilt med det. De två vi delar rum med sprang i alla fall omkring med varsin öl i handen och var jättetuffa hela kvällen igår, och därför är det först vid frukostbordet som Jan avslöjar att han också är från Holland. Sedan visar de sig vara hur trevliga som helst.
    När vi går tillbaka från matsalen ser jag att Bjarke har fått sin första punktering! En liten metallbit har gått igenom bakdäcket och sakta har luften pyst ut under natten. Det tar bara en halvtimme att fixa – Jan hjälper mig – men just idag skulle jag för första gången köra riktigt långt, minst halvvägs till Eilat, och ville komma iväg direkt. Nu är jag redan försenad och har liksom kommit av mig lite, så jag bestämmer mig snabbt för att stanna här en dag till. Jan har inget emot sällskap på en dagsutflykt till fots.
    Vi tar oss till Ein Bokek vid stranden av den nedre delen av Döda Havet, femton kilometer söder om Masada. Det är den biten som nu nästan är en egen sjö. Först går vi från Masada till stora vägen, men inte längs avfartsvägen utan genom öknen. Det ser inte ut att vara något speciellt med att gå där, och uppifrån klippan såg det bara vitt och trist ut. Men Jan har varit här förr och vet bättre. Genom årtusendena har regn och vind skurit ut dalar och rännor, raviner och tunnlar i den lösa sanden. Det känns som att gå på en främmande planet, det är en stor labyrint vi går och smyger, klättrar och kanar omkring i. Bitvis är ravinkanterna så symmetriskt utskurna att de liknar stora sandslott. Tar man på dem rasar sanden ner. Här ger man sig inte in om det är risk för regn!
    Väl ute vid vägen får vi lift med den andra bilen som passerar. Snart är vi framme. Ein Bokek är en stor turistby, bara hotell och affärer, men det är delvis för att handla mat som vi är här så det är okej. Jan tänker bada i Döda Havet. Jag gjorde det förra gången jag var i Israel och har alltid tyckt att det får räcka. En kul grej att ha varit med om, inte mer. Men när vi kommer ner till stranden, som är befriande befriad från turister, och för ovanlighetens skull gratis att ligga på, verkar det vara mycket mindre salt här än i norra delen av sjön. Folk simmar och plaskar omkring istället för att ligga still som i norr, och när jag tittar ner i vattnet ser jag saltet bara som en tunn film. Jag vill minnas från förra gången att det såg ut och kändes som tapetklister när man klev i.
Jan flyter som en kork och ropar att det är härligt, så jag kliver till slut också i. Och det stämmer: det är tillräckligt salt för att man ska flyta utan problem, men inte mer än att man kan simma och dyka (så gott det går). Vattnet är klart och fint.
    Vi går och handlar mat i en hotellaffär, och sen till busstationen för att ta reda på när det går en buss tillbaka. I morse sa de att det var strejk bland bussförarna men att den skulle vara över vid middagstid. I vilket fall som helst går det bara en buss i kväll norrut, den från Eilat till Jerusalem, och den kommer om två timmar. Så vi går och äter shvarma (kebab på hebreiska) med kycklingkött och pommes frites i, och sitter sen på en bänk och pratar stjärnbilder. Det är en fantastiskt klar himmel i kväll.
    När vi kommer tillbaka har vandrarhemmet invaderats av ett par busslaster skolungdomar. Det har jag varit med om ett par gånger tidigare och vet vad det innebär, nämligen ett fasligt spring hela kvällen och halva natten. Och när man sover som bäst på tidiga morgonen väcks man av att någon av ledarna går omkring i korridoren och skriker "BOKER TOV!! Dags att stiga upp!" samtidigt som han bankar på dörrarna alldeles obekymrad av om det är hans elever eller några andra som bor där.
    Vi går till vårt rum och finner att det är fullt och att våra väskor inte är kvar. Efter en del frågande hittar vi dem till slut i ett annat rum, som dessutom är fritt från ungar. Det bebos redan av en kille från Jerusalem som ska till Ein Bokek för att jobba som musiker och underhållare. Han har en gitarr, men den är tyvärr vänstersträngad. När vi kommer in sitter han och rotar bland sina saker, för han har blivit av med sitt "gräs"...
    "Är det ingen av er som röker?" frågar han uppgivet.
 
 

Tisdag 31/12

Jan och jag säger hej då för andra gången. Han ska vara i Israel i en vecka till, sen far han vidare till Australien med omnejd. Han säger att den här sista veckan har han mått bättre än på flera år tack vare klimatet vid Döda Havet. När jag sprang på honom nyss nerkommen från Masada la jag märke till att han var alldeles rödorange på läpparna och runt munnen. Jag trodde att han druckit ett glas nypressad apelsinjuice, som de står och säljer just vid botten av snakepath, men han berättade senare att det var ett symtom på hans sjukdom. Han äter medicin för fem dollar om dagen och är helt beroende av fungerande hygien. Därför kan han aldrig göra den där treveckorsvandringen i Himalaya som han också drömmer om, eller cykla till Australien som han just skulle göra när han blev sjuk första gången. Men han är glad ändå, han har hunnit med mycket redan. Cyklat har han gjort bland annat i Nordnorge och Sverige. Han känner till Lappland bättre än jag gör. Och han har en syster som bor utanför Sundsvall, så det verkar inte helt otroligt att vi kan komma att ses igen någon gång.
    "Skicka ett kort från Australien!" är det sista jag ropar när han går mot parkeringen. Hippien ska ge honom lift till busstationen i Ein Bokek.
    En stund senare trampar jag själv iväg. Jag kör också inom Ein Bokek, för jag ska försöka få iväg ett nyårsfax. När Bjarke är synligt parkerad stegar jag in på ett av de flottare hotellen och frågar om det går för sig att skicka fax därifrån fast jag inte är gäst. Till min förvåning ställer de upp. Sedan följer två timmars cirkus. De försöker, jag försöker, väntetid, upptaget, jag får själv prata med international operator för att reda ut vilken satellit det gäller, vi lyckas komma fram, nytt strul, och så vidare i all oändlighet…
    Det hela slutar med att jag inte har tid att vänta längre. Jag betalar och ber dem fortsätta försöka, men förmodar att de slänger det i papperskorgen så fort jag gått. Bestämmer mig för att skicka det från Eilat också/istället. Då blir det ett nyårsdagsfax, men det går väl också bra.
    Nu är det sent och jag kör som en galning. Vill hinna mer än halva vägen till Eilat idag, vilket innebär flera timmar i mörker. Det är okej, vägen är fin och det är lite trafik. Det blir drygt femton mil, men vid ungefär tretton går jag i backen. Vägrenen slutar plötsligt och jag kör i grus. Det är inget konstigt, det händer då och då. Har man farten uppe är det bara att köra upp på vägen igen, upp för den lilla asfaltskanten… Men den här gången är den närmare decimetern hög, så framhjulet fastnar och jag och resten av cykeln dyker i asfalten. Inget brutet denna gång, men ordentligt ont i armbåge och höft. Förutom lite skrap på handtagen klarar sig Bjarke utan men. Till och med väskorna överlever…
    Cyklar en bit till och tar mig av vägen. Jag orkar inte slå upp tältet eller plocka av cykelväskorna, så jag lägger mig i min sovsäck under bar himmel.
    Någon mil innan jag kom fram till Ein Gedi (i förrgår) körde jag om en gåendes kille som, när han en timme efter mig dök upp vid den för siesta stängda receptionsluckan vid vandrarhemmet i Ein Gedi, visade sig heta Klaus och vara tysk. Han hade tagit sig fram med buss och fötter, så det var inte en tillfällighet att han gick till fots med en stor rucksack när jag fick syn på honom. I alla fall la jag märke till att han inte hade något tält, och frågade honom om det. Han sa att han haft ett den första veckan, men tyckt att det varit så otympligt (vilket jag förstår om man i huvudsak går) att han provat att sova utan. Det hade gått utmärkt, så det rekommenderade han å det varmaste. Min tanke var så klart skorpioner… ormar…och annat… men enligt honom är det inget problem så här års.
    Han hade helt rätt; trots att det är tjugo grader varmt och hur somrigt som helst med våra mått mätt är all insekts- och reptilverksamhet avsomnad. Det är ju faktiskt vinter här, tro’t den som vill. Det är med andra ord varmt och skönt och inte en kackerlacka i närheten. Det var ganska disigt innan idag, men det har lättat. Som det alltid gör på kvällen. Nu strålar stjärnorna för mig, och bara för mig, där jag ligger mitt i Negevöknen.
    Klockan tolv ropar jag "Gott Nytt År!" till alla jag känner och sover sedan gott.
 
 

Onsdag 1/1 1997

Mot Eilat i full fart! Det är medvind och lätt nerför hela vägen, så ju närmare jag kommer desto bättre känns det. Det ende som stör är vägarbetena, det är mer av det här än någon annanstans. På ett ställe ser jag hur arbetarna står i grupp och diskuterar något en bit in från vägen. En av dem, en stor kraftig karl, större än alla andra, får plötsligt syn på mig och börjar hojta och vinka som ett upphetsat barn. Jag vinkar tillbaka och han skrattar högt av förtjusning. Kollegorna ser luttrade ut och väntar på att han ska lugna ner sig så diskussionen kan fortsätta.
    Jag far förbi avtaget till Jordanien och Akaba, industrierna i norra Eilat, och kommer in i själva stan. Strax innan har jag nästan tvingats i diket av ett startande flygplan. Eilats flygplats ligger verkligen centralt, för att uttrycka det försiktigt. Det tar fem minuter att ta sig igenom centrum och till vandrarhemmet. Jag hade hört att det här skulle finnas ett vandrarhem i en klass för sig själv, men att det var så här stort och bra trodde jag aldrig. Nästan som ett riktigt hotell.
    På eftermiddagen och kvällen bekantar jag mig med stan, går ner till promenaden på hotellsidan av viken, flanerar bland alla turister, slinker in i foajén på något lyxhotell, sitter en stund, går vidare… Eilat är ju egentligen i turistiskaste laget, men det gör liksom inte så mycket just nu. Jag har cyklat runt nästan hela landet och är nu vid ett av delmålen, så långt söderut det går att komma. Det känns som det är på sin plats med lite vanligt turistande i ett par dagar. Jag vill se på fina fiskar, cykla i bergen, hyra motorcykel och frifalla i Airodium. Får se om jag hinner med allt. Javisst ja, och ligga på stranden.
    På onsdagar stänger postkontoren tidigt i det här landet, så något fax får jag inte iväg idag heller. Hoppas det kom iväg igår i alla fall. Annars blir det ett annandagnyårsfax och det känns inte lika kul. Innan jag går tillbaka till vandrarhemmet ringer jag mamma och pappa från en telefonkiosk. Ett och ett halvt telefonkort slukas med en kolossal aptit, och på den korta tiden blir det inte mycket sagt. Någon nämnde vid ett tillfälle att det går att ringa till automater utomlands ifrån, så jag ger pappa numret och ber honom försöka ringa upp. Efter tjugo minuters tystnad går jag därifrån.
    Rummet på Eilat Youth Hostel & Guest House delas demokratiskt av mig, en belgare, en sydafrikan och tre amerikaner. En av de tre har tydligen blivit akterseglad av sina reskamrater. Han verkar hög som ett hus. På frågan vad han tycker om Eilat svarar han: "I love it, it’s just like New York!"
 
 

Torsdag 2/1

Israel är ett cykelland att varmt rekommendera, men det är också ett suveränt ställe för motorcyklande! Två veckor på mc, och man hinner med ungefär vad jag gjort. Bra vägar och mackar. Det är gott om motorcyklar på vägarna av alla de sorter. Framförallt off-road, vilket är idealet här. Överallt ser jag dem: ett par-tre förare klädda som motocrossåkare, på cyklar som mest liknar motocrosshojar, kommer farande vägen fram för att strax svänga av och försvinna ut i öknen eller upp i bergen. Man blir ju rent avundsjuk, så redan i Tiberias bestämde jag att jag skulle hyra mc en dag. Just i Tiberias var det rätt roligt; en del "vanliga" hojar såg man, men de flesta körde omkring på en och samma "tjecka" modell: Jawa 350, röd. Det hade varit kul att prova en.
    Vid en parkeringsplats strax söder om Tiberias stannade jag och tittade på en ung kille som övningskörde på en slalombana, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det såg ut som han halvsov. Hela tiden stod hans lärare, en stor, fet typ med hjälmen hängande i armen, och grälade och skällde på en annan, betydligt mindre man. Killen körde och körde… Tio minuter senare blev jag omkörd av honom, liggande över styret och med tjocksmocken som passagerare. Det gick undan så dammet yrde.
    Så igår, när jag flanerade omkring bland hotellen, kom jag in på baksidan av ett av dem. Där stod ett par bilar och några motorcyklar och sammantaget gav det hela intryck av att vara ett uthyrnigsställe. Det fanns ett litet kontor, men det var så fullt med folk att jag inte brydde mig om att titta in. Istället tänker jag mig att be turistbyrån om hjälp idag. Där stod en scooter, en 1100-kubiks värstinghoj och framförallt en blå Yamaha XT600. Den ska jag ha, tänkte jag.
    Efter en fantastisk frukost i vandrarhemmets fantastiska matsal (med landande flygplan utanför fönstret), cyklar jag alltså glad i hågen bort till turistbyrån och lägger fram mitt ärende. Jag får då veta att det inte är tillåtet att hyra ut motorcyklar i Israel p.g.a försäkringsbestämmelser, så det är det absolut ingen som gör. Däremot går det utmärkt att hyra scooter. Jag tror inte riktigt på vad de säger, dels för vad jag tyckte mig se igår, men också för att jag vet att jag sett hyrda motorcyklar både i Tiberias och Jerusalem. Ja, ja, ska det vara en massa besvär får det vara, då får jag nöja mig med en scooter. Det kan bli kul, jag har aldrig kört någon.
    Först iväg till cykelhandlaren för köp av nytt bakdäck och växelvajer (den gamla ger sig i backen dit upp!), tillbaks till vandrarhemmet, byte av vajer, till telegrafen, får äntligen iväg faxet. Sedan ringer jag scooteruthyraren och får återigen höra att man inte kan hyra mc i Israel. Nähä, då är det väl så då. Vi bestämmer i alla fall träff klockan sju i kväll, eftersom jag vill ha mitt vrålåk hela dagen i morgon. Killen jag pratar med låter helmysig: "I’ll be there for you", svarar han när jag undrar om han har öppet så sent.
    Sju kilometer söder om Eilat ligger Coral Beach, där de har sitt berömda undervattensobservatorium. Jag cyklar dit. Strax bredvid verkar det vara allra bäst att dyka, det vimlar av scubadivers i vattnet och på stranden. När man kommer in finns det olika byggnader med bassänger och utställningar, och fiskar. Alla sorters fiskar, och några till. Små och stora, fina och fula. Hajar, bläckfiskar och sköldpaddor. Man går ut på en lång brygga tills man är framme vid själva observatoriet. Trappor leder ner under vattenytan, nu är det inte bassänger längre utan riktiga havet, och så står man där och tittar och har hur lång sikt som helst. Det känns som en stor bassäng, men så kommer plötsligt undersidan av en båt med propeller och allt farande över huvudet. Allt är väldigt vackert, inte minst färgerna. Det finns en ubåt, originellt nog gul, som man kan åka med i om man vill, men det är hutlöst dyrt.
    Strax före klockan sju anländer jag till fots utanför Doobie Scooter Rent. Där träffar jag innehavaren Michael, en invandrad amerikan som är precis så mysig som han lät på telefon. Hans kontor är minimalt, och en stor del av ytan upptas av ett gammaldags gediget kassaskåp. En samlare(!) köpte det för några veckor sedan och de funderar fortfarande på hur de ska bära sig åt för att flytta det. När pappersjobbet är avklarat demonstrerar Michael en Piaggio Typhoon för mig. Det känns lite konstigt att inte använda fötterna till någonting. Eller som Michael uttrycker saken: "Så enkelt att till och med mina landsmän klarar av det." Han ger mig en och en halv liter extra bensin i en fantaflaska som jag stoppar i nätkorgen under styret. Just som jag gasar iväg hör jag honom ropa: "And remember, no pedalling!"
    Efter några kilometers provtur i mörkret parkerar jag utanför vandrarhemmet. I kväll är vi bara två som delar rummet, jag och sydafrikanen. Han heter Richard, är lite över tjugo och ivrig dykare. Hela dagen har han legat och tittat på undervattenslivet i viken och berättar allt för mig om den konsten. Faktiskt väldigt intressant. Senare pratar vi om Sydafrika och hur det var när det gamla föll och det nya tog vid, omtumlande och oundvikligt. Det slår mig att det han säger låter ganska likt det jag fick höra i Ryssland. Det är ju strängt taget samma förändring de två länderna gått igenom, om än på helt olika sätt. Jag inser att jag har alldeles för dålig koll på Sydafrika, men tack vare Richard vet jag nu lite mer.
 
 

Fredag 3/1

Efter frukost, när Richard sedan länge ligger och klappar delfiner under Röda Havets vågor och jag håller på att packa vad jag behöver för en dag på scooter, kommer det en kille och flyttar in i vårt rum.
    "Vad du är tidigt ute", säger jag.
    "Jag är faktiskt sent ute", säger han, och berättar att han skulle lämnat Eilat igår med sin grupp, men missförstått det hela och nu måste stanna i ytterligare tre nätter tills de kommer tillbaka från sin utfärd. Natten som gick tillbringade han på vad han från början trodde var vandrarhemmet, men som istället var ett sjaskigt privathostel. Den värsta natt han någonsin haft, påstår han. Trevlig prick i alla fall, Jason från New Hampshire, USA.
    Jag kör först upp i bergen väster om Eilat, längs vägen mot egyptiska gränsen. Det går duktigt uppför och efter sju kilometer kommer jag upp till den högsta punkten i den här delen av Negev, Mount Shlomo, 696 meter över havet. Utsikten är magnifik: framför fötterna Israel, längre bort Akabaviken med Jordanien bakom, höger därom Saudiarabien, och hitom viken igen på min högra sida Egypten. Jag ser människor som är på vandring mellan bergen flera kilometer bort, några som just tar rast. När jag ska starta min Typhoon och köra ner vill den först inte, tändningen tar inte. Till slut går motorn igång i alla fall och batteriet har inte tagit slut. Fortsätter norrut och passerar gränsövergången Netafim i maxfart, för den ligger längst ner för en lång backe till vänster om vägen. Maxfart betyder 95 km/h, på planmark cirka 75. Det känns fortare, jag sitter upp som på en vanlig stol och skulle kunna lägga benen i kors. Men den är otroligt stark uppför och i låg fart, och i terrängen. Fjädringen är i och för sig obefintlig, så lite mindre luft i ringarna hade inte skadat. Men det är fantastiskt vad man kan åstadkomma med bara 50 cc. Anledningen till att jag inte tvekar att ge mig ut bland sten och sand på en hyrd scooter avsedd för landsvägskörning är att Michael uppmanade mig till det: "Du som är van vid off-road, se vad den går för! En Typhoon tål allt. Det du klarar, klarar den." Sagt och gjort.
    Nästa mål är Red Canyon, en dryg mil norrut. Det är ett område mitt i öknen där marken är röd, i alla olika nyanser av färgen som finns. På ett ställe är sanden ljusrosa, på ett annat rostrött, osv. Den stora attraktionen är, som namnet antyder, en ravin som är kanske en kilometer lång, mellan tre och femton meter djup, men aldrig bredare än två meter. Väggarna är röd sten i olika lager och skiftningar, marken finaste sand som är helt slät och jämn tills den plötsligt ändrar plan och fortsätter en och en halv meter längre ner eller upp. Då får man klättra, men det är inga problem eftersom väggarna är där. Det är bara att ta spjärn med armar och ben.
    När jag kommer ut på andra sidan fortsätter det i en mer traditionell dal. Jag går en bit in i den, grön och lummig mitt i öknen, men måste sedan vända tillbaka. Det går en vandringsled, en av många, genom dalen. Den är femton kilometer lång och kommer ut någonstans norr om Eilat. Det hade varit härligt att gå den.
    Hela det här området är vandringsområde av hög klass. Det är många som åker till Eilat, bor där en eller två veckor och vandrar i öknen på dagarna. Ibland med övernattningar under stjärnorna eller i något beduinläger. Det är faktiskt idealiskt: En stor triangel med spetsen i Eilat, två sidor som är ungefär två mil långa, och en, den norra, som är en och en halv. De två är vägarna 12 och 90, de enda som finns och alltså möts i Eilat. Hur man än virrar omkring i öknen är det följaktligen omöjligt att gå vilse eller komma bort. Och ändå är det hela tiden rena vildmarken man befinner sig i. Fast det gäller ju att ha gott om vatten med sig... Nu är det skönt att gå här, men på sommaren är det nog en lite större prövning. Det blir uppåt fyrtio grader varmt då. Nu förstår jag inte varför jag kallar det idealiskt vandringsområde, det är ju framförallt idealiskt mountainbikeområde! Men det har jag tyvärr inte tid att ägna mig åt denna gång, mer än en liten tur i morgon har jag tänkt. Bara några kilometer bort börjar ju förresten Sinai, som också ska vara fantastiskt att cykla och vandra i. Och där finns berg som är högre än Kebnekajse!
    Tillbaka ner till Eilat för tankning, och så iväg två mil rakt norrut. I motvind. Samma väg som jag kom på i onsdags, och inte är den roligare den här gången. Full gas och rakt styre. Målet är Timna Park, en nationalpark som också är ett av de populäraste utflyktsmålen. På parkeringen vid Solomon’s Pillars står två scootrar till från samma ställe som min. När jag ska iväg bråkar tändningen åter, och nu tar det en lång stund innan jag får igång eländet igen. Så lång att folk börjar komma med goda råd och klaga på att det luktar bensin. Vilket det gör, det stinker avgaser och svävar ett moln omkring mig. Just som det börjar bli riktigt jobbigt hostar den igång och jag sätter av ut ur parken mot Eilat.
    Red Canyon och Timna Park har jag blivit rekommenderad av flera som jag mött innan på min tur, så det känns kul att ha kommit dit. Båda ställena var värda ett besök.
    När jag kommer tillbaka har jag ett par timmar kvar på hyrtiden. Jag kör genom stan och förbi Coral Beach, ner till gränsövergången Taba där Israel tar slut, bara för att ha varit där. På vägen körde jag om något som i ögonvrån verkade bekant, och när jag står vid Taba kommer jag på vad det var. Jag sätter full fart norrut igen och efter en stund får jag syn på dem: två ungdomar med smutsiga hundar, en liten och en gigantisk, på cyklar färdiga för skroten! Så de klarade det i alla fall. Det är bara att lyfta på hatten.
    Inne i stan igen möter jag två långfärdscyklister, de mest välordnade jag sett: likadana cyklar, cykelväskor och kläder, allt skinande rent. De har skotska flaggan på samma ställe där bak (på cyklarna). Det är en väldigt bra grej med flagga påklistrad, både för att väcka intresse och för att slå fast identiteten som utlänning. Det senare insåg jag när jag var inne på Västbanken första gången och folk ropade och vinkade. Det var ju bara att ropa något glatt och vinka tillbaka, i regel. Men ibland följde ytterligare meningar på arabiska och jag fick intrycket att man inte förstod att jag inte kunde språket, utan bara var nonchalant när jag inte svarade. Det kunde kännas ganska obehagligt, och jag är glad att det aldrig hände i en av dessa tusentals byar som ligger längst upp på ett berg och där man är så full av mjölksyra när man väl kommer fram att det skulle vara omöjligt att snabbt ta sig därifrån om det skulle behövas. I alla fall hade jag ingen klisterflagga med mig (jag var medveten om problemet redan hemma men inte tillräckligt), så jag textade SWE på en bit silvertejp och DEN på en annan och tryckte dit dem på vänster och höger väska bak. Inte helt bra, men bättre än inget. Det spelar inte så stor roll om det inte går att läsa vad det står, bara det syns att det inte är arabiska eller hebreiska. Om man bara ser den högra kan man ju dessutom tro att jag är dansk!
    Här måste jag förresten sticka emellan med ett exempel på en i detta fall delikat men i värsta fall livsfarlig språkförbistring: Jag cyklade långsamt genom en av dessa byar. Ungar kom ut på gatan för att titta på mig, alla skrattade och var glada, jag också. På ett ställe längs huvudgatan var byns äldste församlade, sex, sju vitskäggiga män med keifa på huvudet och vattenpipor vid fötterna. De log mot mig så jag sa "Hello!" och nickade vänligt. De vinkade och nickade tillbaka, men det var bara en som svarade och han sa "Shalom!" Först trodde jag att jag hört fel, att det finns något arabiskt hälsningsord som låter snarlikt det ärkehebreiska shalom, men insåg det orimliga i det. Efter ett tags funderande förstod jag vad som hänt: när man snabbt och lite slarvigt, och med ordentlig diftong, uttalar hello låter det farligt likt ett slarvigt uttalat shalom. Så där var jag mitt i en by på Västbanken, inte särskilt arabisk till utseendet, och hälsade invånarna med ett glatt utropat hebreiskt hälsningsord! Jag kunde lika gärna haft davidsstjärnan på cykelväskorna också. Mycket tacksam över toleransen, som ju sträckte sig så långt att en av byåldstena faktiskt svarade mig, bestämde jag mig för att bara ropa "Hi!" i fortsättningen. Det låter visserligen mer amerikanskt och därmed Israelvänligt men kan i alla fall inte missförstås.
    Jag berättade den här episoden för Jan och några andra i Jerusalem och flera av dem hade varit med om ungefär samma sak. Det kan väl bara tilläggas vikten av att hålla reda på om alla småord som man slänger sig med – tack, god morgon osv – är hebreiska eller arabiska. För att inte tala om vikten av att hålla reda på var man befinner sig...
    Var var jag? Javisst ja, i Eilat. På väg att lämna tillbaks min Typhoon. Efter att ha fyllt på med 93 oktan svänger jag in på parkeringen framför Doobie Scooter Rent prick klockan nitton. Övermilsavgiften, som jag tycker är ansenlig (första tio milen gratis, jag har kört sexton), struntar Michael i och han kollar inte att tanken är full. En hyvens kille.
    Kvällen ägnar jag åt att byta däck och slang på Bjarke plus lite allmän översyn och omvårdnad. Detta sker på rummet efter inhämtande av tillstånd från Jason och Richard.
 
 

Lördag 4/1

Idag hade jag tänkt cykla i öknen men det känns som det blir för stressigt. Jag kör omkring lite i stan i stället, upp och ner för backar, trottoarer och refuger, så lite MTB-trampande blir det i alla fall. Ligger på stranden i ett par timmar, bränner näsan.
    På eftermiddagen är det dags för det jag sett fram mest mot i Eilat: Airodium! En av de få i världen; en vertikal vindtunnel för skydiving utan flygplan. Helfestligt! Men svårt... Det gäller att hålla sig kvar i luftpelaren med hjälp av rätt teknik (och en instruktör), men den är bara fyra-fem meter bred så de flesta ramlar av efter bara några sekunder. Vindhastigheten är 160 km/h (mot ca 190 frifall), så man måste använda en stor dräkt som vinden kan fylla. Detta är turistvarianten men det kommer också fallskärmshoppare hit för att träna seriöst, och de som håller i det hela är åtta engelska killar, alla erfarna skydivers.
    Roligast att se är barnen: de kastar sig in i strömmen, efter att fläkten dragits ner något i varvtal för att kompensera lägre kroppsvikt, med precis rätt teknik i första försöket. Vuxna har stora problem om de alls får kläm på det.
    På väg tillbaka till vandrarhemmet kör jag inom och pratar en stund med Michael. Hans nästa steg är att börja hyra ut cyklar. Det finns ett par uthyrare redan, men med tanke på att det nu under lågsäsong finns tiotusen turister i stan borde inte konkurrensen vara mördande.
    När jag kommer förbi flygplatsen ska just en stor Boeing starta, så jag stannar för att titta. Det är så nära att jag får hålla i kepsen när motorerna dras på. När planet börjar rulla iväg hör jag genom bullret ett brak bakom mig. Det är Bjarke som blåst omkull.
    I morgon är det dags att dra nordvart igen, så jag packar på kvällen. Richard stack efter frukost, det är bara jag och Jason kvar. Höften värker fortfarande efter vurpan, men det har väl förstärkts lite av dagens övningar.
 
 

Söndag 5/1

Idag cyklar jag fyra mil norrut längs kära gamla väg 90. Nu alltså svagt uppför och motvind. Det blåser alltid åt samma håll här nere, söder. Emellanåt kanske vädret får en nyck och skickar vinden åt norr istället, jag vet inte, men det blåser aldrig väst- eller ostvindar. Därför har flygplatsen i Eilat bara en landningsbana, och därför kommer alla landande plan insvepande längs havet och drar sånär hustaken med sig.
    När jag står och väntar på körtur vid ett vägarbete kör en bil upp vid sidan om mig och någon sträcker ut en vattenflaska. Jag dricker och tackar. Vid nästa vägarbete någon mil senare hör jag plötsligt några vansinniga rop och tjut långt utifrån ett stort fält. När jag spanar ut över det ser jag maskiner och vägskrapor och dussintals vägarbetare. Mitt ibland dem är det dock en som utmärker sig genom att hoppa upp och ner och vifta och vinka. Jodå, samme glade som sist. Den här gången får hans kompisar nästan hålla i honom, så uppspelt är han. Jag vinkar tillbaka och han klappar i händerna av förtjusning.
    Äntligen kommer jag fram till Ktura Junction där jag ska ta av västerut. Det börjar stiga med en gång, och inte lite heller. Det känns inte bra, det är nog motvinden och motlutet de fyra första milen som är orsaken, de har varit jobbigare än de känts. Efter de två första serpentinerna får jag tvärnita och dra efter andan. Det känns som kramp i lungorna och det gör fruktansvärt ont. Jag förstår att jag gått över en gräns av något slag och börjar leda cykeln uppför för första gången.
    När jag hållit på med det ett par hundra meter blir jag omkörd av en Toyota minilastbil (eller vad de kallas), och någon minut senare kommer den tillbaka nerför backen, vänder och kommer upp vid min sida.
    "Vill du ha lift upp till toppen?"
    "Är det långt dit?"
    "Ja!"
    "Ja, i så fall vill jag gärna ha det!" Så baxar vi upp Bjarke på flaket. Det verkar vara gjort för att lägga en cykel på, inte för stort och inte för litet. Sedan sätter vi av uppför. Det är mycket längre än jag trott. Dem jag har framför mig i bilen är ett par i trettiofemårsåldern, Yai och Sheva, på väg hem till sin kibbutz. När vi har kört någon mil frågar de mig om jag har ätit middag än. Det har jag inte, och så blir jag inbjuden att göra det med dem.
    Kibbutzen heter Shizafon, är bara tio år gammal och ligger som en grön oas mitt i öknen. Det är den sydligaste av alla och har fem-sexhundra medlemmar. Detta berättar Sheva när vi går mellan hus och trädgårdar mot stora matsalen. Jag frågar om de har volontärer från andra länder också. Nej, det har de inte, men de har en svensk medlem som varit hos dem i flera år, Kristina.
    Medan Yai springer fram och tillbaka mellan köket och vårt bord och dukar fram, berättar jag för Sheva om hur det var meningen att jag skulle varit på Kibbutz egentligen, men så gick det som det gick och nu är jag här och cyklar istället. Vi äter. Det består i huvudsak av grönsaker och humus i olika kombinationer, och bröd därtill. Det är jättegott och gör mig gott. Då och då kommer någon annan av kibbutzmedlemmarna in genom dörren, får syn på oss och kommer bort och hälsar.
    Jag tackar för gästfriheten, men nu måste jag komma vidare innan det blir för sent. På vägen tillbaka mot Bjarke och utfarten får jag sällskap av en brun cocker spaniel. Den första riktigt tama hund jag stött på här. Jag vågar till och med klappa den.
    Jag cyklar ett par mil. Just när jag känner att det räcker och det börjar bli mörkt, passerar jag en av dessa skyltar med texten "FIRING ZONE, ENTRANCE FORBIDDEN!" Sådana finns över hela landet, allra mest här nere i Negev. Skjutfält alltså, och normalt gäller de ena sidan av vägen i några kilometer, kanske upp mot en mil. Men på den här står det "BOTH SIDES, NEXT 35 KM". Efter en kilometer upptäcker jag ännu en ovanlighet med det här skjutfältet: de skjuter på det! Fullt med tanks och soldater och blixt och dunder en bit ut i öknen. En dryg mil senare lugnar det ner sig och jag hittar ett ställe att slå upp tältet på.
 
 

Måndag 6/1

Känslan från igår sitter kvar. Benen värker och jag kan knappt trampa på plan mark utan mjölksyra. Det är fyra mil till Mitspe Ramon, och sista klättringen upp till kraterkanten känns fruktansvärd. Jag får stanna och vila var tvåhundrade meter. Någonting är fel, och jag funderar på att ta taxi till Beer Sheva i morgon. Men det skulle väl vara själve den om det skulle behövas, två dagsetapper från Tel Aviv och med tjugofem bakom mig.
    Området här är unikt: Maktesh Ramon, en stor krater, fyra mil lång och en mil bred. Det finns en till några mil längre norrut, och dessa två är de enda av sitt slag i hela världen. Ingen har lyckats komma underfund med hur de uppstått, men det troligaste anser man vara att det rör sig om meteoritnedslag. Utom de som anser att det är ett tecken från Gud förstås. En mäktig syn är det i alla fall när man står och blickar ut över den från Mitspe Ramon. När man väl har tagit sig upp.
     Den här natten blir det vandrarhemsövernattning igen, på ett mycket trevligt sådant som hänger nästan på kraterkanten. Ännu en holländare vid namn Ton blir min rumskompis. Hans flickvän bor i rummet bredvid, så de springer ut och in till varandra hela tiden. Och på kvällen kommer en av dessa busslaster med skolbarn och invaderar stället. Det är skönt med öronproppar!
 
 

Tisdag 7/1

Någon gång mitt i natten vaknar jag och sträcker på mig; benen värker, det känns som jag inte kommer att kunna cykla alls på morgonen. När jag vaknar har det inträffat mirakel. Det känns ingenting, allt det onda är som bortsopat och efter frukost kastar jag mig upp på cykeln och kör fem mil som ingenting. Nu är det visserligen slut på uppförsbackarna och till och med lätt nedför mot slättlandet, men ändå. Mitspe Ramon är förresten en av dessa ryska kolonier där man kan prata ryska både i affären och i matsalen på vandrarhemmet om man vill.
    Till Beer Sheva är det nio mil och det går som tåget. På vägen passerar jag bland annat Ein Avdat, Sde Boker och Midreshet Ben Gurion. Det sistnämnda har jag för mig är ett universitet grundat av Ben Gurion. Det ligger mitt i öknen och ser ut som en kibbutz, och en bit därifrån ligger han begravd. (David Ben Gurion var staten Israels förste president.)
    Jag kommer att vara framme i Beer Sheva halv två med den farten. Tror jag; efter sex mil får jag punktering. Det är min andra, men den här gången är det en rostig gammal spik som har gått rakt in genom mitt nya bakdäck och slangen. Lagar slangen, tejpar däcket, pumpar och kör vidare. Håller lite lägre fart och rullar in i stan vid halv fyra, får fråga mig fram till rätt gata och hittar till slut vandrarhemmet. Det är lite väl stort för att vara riktigt kul men okej. Rummen är annorlunda: inga våningssängar, bara fyra enkla i var sitt hörn och ett bord mitt på golvet. Delar med en kille från Dresden. Han pratar dålig engelska men kan, och har framförallt inget emot det, prata ryska.
 
 

Onsdag 8/1

Checkout klockan nio! Men det är bra för då kommer jag iväg tidigt, och jag har långt att köra idag också. Precis som igår går det undan. Nedför lite lätt, en och annan klättring men inget som ställer till besvär. Jag kör fel vid utfarten från Beer Sheva så jag kommer västerut istället för norrut, tvärar efter en mil och sätter sedan full fart. Tvärvägen är ett skönt avbrott från de stora vägarna, upp och ner för små kullar och inte så mycket trafik. Och grönt. Just här, strax norr om Beer Sheva, tar Negevöknen slut och de odlade fälten och fruktodlingarna tar vid igen. Tyvärr cyklar jag bara på den här vägen i ett par mil, sedan är jag tillbaka på den rätta, Highway #40.
    Fyra mil innan Tel Aviv händer det igen: Punktering. En ännu större (fast inte lika rostig) spik i mitt nya, fina bakdäck. Det ligger visserligen all möjlig och omöjlig bråte på vägarna, inte minst olika motordelar och däckrester från havererade fordon och skruvar och muttrar, men sannolikheten för att träffa en spik, att den ligger i precis rätt vinkel osv måste vara en på tusen. Av med all packning, upp och ner på Bjarke. Den här gången lagar jag slangen utan att plocka av den från hjulet. Jag börjar med andra ord få rutin. Men…när jag är klar visar sig ventilen läcka, så jag får byta slangen i alla fall.
    Bestämmer mig för vandrarhemmet i Petah-Tikva, nordost om Tel Aviv. På vägen ska jag köra inom Ben Gurion Airport, leta upp turistinformationen och ställa lite frågor. En kilometer innan stannar jag vid vägkanten för att äta en bit chokladkaka och blir åter tagen av security-folk i bil. De är verkligen på hugget, får se om det lyckas en tredje gång på söndag.
    Frestelsen att cykla inne i ankomsthallen är stor, men jag leder snyggt och prydligt Bjarke med sin last till turistinformationen. När jag ber dem om en vägbeskrivning till vandrarhemmet vet de inte att det finns ett i Petah-Tikva. Jag suckar, ringer det och ger mig av. Tid är det gott om, så jag kör inte direkt dit utan in till Tel Avivs centrum. För första gången hamnar jag på en motorväg där det faktiskt är cykelförbud. Det finns två sådana, båda här vid Tel Aviv. Efter två mil är jag inne i stan, viker norrut, hittar vandrarhemmet som finns här och tänker att det går ju lika bra. Jag går in, och får mig ytterligare en premiär till livs: ett fullbelagt vandrarhem! Men det gör inget, det är för stort och stimmigt för mig.
    Det är inte helt lätt att veta när man är framme i Petah-Tikva, för stadsdelarna glider ganska omärkligt över i varandra. Alltså får jag gå efter hur långt det ser ut att vara på kartan och efter att ha kört den sträckan börja leta efter gatorna och torgen som jag så noggrant krafsat ner namnen på per telefon. Det är lögn att hitta, det är mörkt och jag är hungrig. Efter en timme ger jag upp och trampar söderut igen. På den mest osannolika bakgata cyklar jag på en McDonald’s-restaurang. Det är helt öde, inte en människa ute, inga affärer eller någonting, men där ligger McDonald’s. Just nu är jag glad att den finns. De håller på att stänga, så jag kastar mig fram och lyckas övertala dem att jobba över för min skull (klockan är elva). Jag äter i lugn och ro, vilar mina trötta ben och går på toaletten. Hela tiden står fem anställda och stampar av otålighet. Det känns bra...
    Egentligen är det ju storstad överallt häromkring, men en bit av stora vägen mot flygplatsen går lite mer ute på landet, så där kan jag ta av och somnar strax i bara sovsäcken i en apelsinplantering.
    Dagens distans: 193 kilometer. Sover gott!
 
 

Torsdag 9/1

Den här fem veckor långa Tour d’Israel har gått på känn när det gäller timingen, och den kunde inte vara bättre: Sluten cirkel med två dagar till godo. Men vad göra och vart cykla de återstående milen? Först har jag tänkt leta upp det försvunna vandrarhemmet i dagsljus, men kommer sedan att tänka på att det bara är tre och en halv mil till Kfar Vitkin, det första stället jag bodde på för fyra veckor sedan, norr om Netanya. Kanske lite tråkigt att cykla till samma ställe två gånger, men å andra sidan känns det tilltalande att veta vart jag är på väg, att jag hittar och att det är ett trevligt ställe att komma till.
    "Kom tillbaka igen om du har vägarna förbi!" var det sista managern Rafi sa när jag for sist. Så får det bli.
    Först kör jag in till centrum av Petah-Tikva för lite sightseeing. Med fantasi och lite god vilja kan man beskriva det hela som en blandning av Paris och Moskva: smågatorna och bistroerna (ryskt ord!) är väldigt parisiska, de breda boulevarderna (franskt ord!) med träd i mitten väldigt moskovitiska. Här hör jag också ryska överallt och går förbi en rysk bokhandel med bland annat Belosnezjka (Snövit) i fönstret.
    På väg mot norr far jag åter känning av total trötthet. Trots att det är helt plant och bara fyra mil får jag kämpa, och när jag kommer fram är jag helt död. Det kan ju i och för sig tänkas bero på gårdagen...
    Jag stannar på avfarten precis innan vandrarhemmet för att dricka lite. När jag slänger en blick in mot området ser jag att radarparet Rafi och Uri står och spanar åt mitt håll. Hunden Lady möter mig vilt skällande när jag rullar in, jag ropar: "I’M BAAACK!" och de frågar hur jag haft det. Det var en bra idé att komma hit. Jag får känslan av att sluta cirkeln ännu en gång, fast det egentligen är början på andra varvet.
    De ger mig rum 31 som sist, det med den strulande nyckeln, men den här gången får jag låna Uris huvudnyckel till i morgon. Min sista voucher går åt till första natten, den andra betalar jag kontant och får rabatt av Rafi, $14 istället för 16,50. Han berättar att vandrarhemmet ska flytta en halvmil söderut om ett halvår, för landhyran är för hög för staten. Det är synd, för då kommer det att bli som de flesta andra vandrarhemen, dvs ett par stora hus på liten yta istället för småstugor i det gröna som här.
    Det är varmare nu än för fyra veckor sedan. Även denna gång är det ett gäng nepalesiska FN-soldater som bor här. De ser lite buttra ut, men när man tilltalar dem med ett käckt "GOOD MORNING!" skiner de upp och blir glada och trevliga.
 
 

Fredag 10/1

Mellandag, väntedag, utan cyklande. Jag tar bussen till Netanya klockan nio, hoppar av på centrala busstationen och börjar gå mot centrum och stranden. Det påminner om Petah-Tikva, är ganska mysigt och mycket folk på gatorna.
    Rätt som jag går där och tittar på det myckna folket, bland tusentals andra, hör jag snett bakom mig en röst: "Hi Anders, how’re you doin’?" Där kommer Paul från Sugarland, Texas, som jag träffade för fyra veckor sedan! Det är tredje gången under min tid här som jag möter någon jag redan tagit farväl av, som jag trott jag aldrig skulle se igen. Det är en liten värld, eller snarare ett litet land, men man undrar ju...
    Vi går några ärenden tillsammans, bland annat till en sportaffär där de har allt i campingutrustning (mycket mer än i någon butik hemmavid), och avslutar med fika på en trottoarservering. Paul har en färsk dagstidning så jag frågar om det hänt något särskilt på sistone. Han berättar att det varit två bombexplosioner i Tel Aviv kvällen innan, de första på drygt ett år.
    "Då var det ju tur att jag kom därifrån på dan," säger jag "men varför smäller de bomber nu?"
    "För det som hände i Hebron för en vecka sen antar jag. Du vet väl vad som hände i Hebron för en vecka sen?!" Jag måste erkänna att jag inte har en aning, och så berättar han för mig det som tydligen alla vet, om den galne soldaten som löpte amok i basaren men som genom ett under inte lyckades döda någon.
    Den här gången tar vi definitivt adjö, jag går i en timme längs stranden, tittar på surfare och skärmflygare, och hinner med sista bussen till Kfar Vitkin klockan tre (fredag, i morgon sabbat). Tar det väldigt lugnt på kvällen, pratar med Rafi och Uri, tvättar Bjarke i duschrummet och funderar på hur jag ska packa in honom.
    I morgon är sista dagen. Den blir förvisso lång, men är likväl den sista...
 
 

Lördag 11/1

Jag tar det så lugnt jag kan och kommer iväg vid elvasnåret. Då är Rafi inte där, vilket är synd för jag ville ta en bild på honom och Uri. Det får bli en på Uri och Lady istället. Långsamt går färden mot Tel Aviv. Jag kör kustvägen ner, och fortsätter längs stranden där hotellen och turisterna ligger. Till slut kommer jag fram till Jaffa, södra och ursprungliga delen av stan. Där stannar jag ett tag, vimlar med folket i hamnen och lite annat. Arabiskt område är det, så det är liv och rörelse överallt. Jag träffar en rumänsk gästarbetare på cykel och får prata ryska igen.
    Så småningom rullar jag sakteliga österut genom heldöda, judiska stadsdelar, längs gatan där alla motorcykelbutikerna ligger (tio-femton i en lång rad på samma sida), och ut ur Tel Aviv. Den här gången tar jag en tredje väg, mellanvägen, mot flygplatsen. Sex kilometer innan jag är framme kommer jag in i den förstad som råkar ligga där, och cyklar omkring på måfå för att få tiden att gå. Det här är rikefolkets villastad, otroligt flotta villor och trädgårdar. För det mesta faktiskt riktigt smakfullt. Men det skulle kunna ligga var som helst, det liknar inte alls annan bebyggd mark i Israel.
    Vid det här laget har jag kört sammanlagt 196,5 mil på den här turen, idag 7,5. Klockan är fem och det är redan mörkt. Eftersom jag ändå ska sitta på flygplatsen hela natten bestämmer jag mig för att cykla lite till, för att komma upp i 200 mil. När jag vid åttasnåret kommer farande i full fart till Ben Gurion Airport står mätaren på 4137 km. När jag började stod den på 2130, alltså har det blivit 2007 km på fem veckor, eller drygt sex och en halv mil i snitt per cykeldag.
    Utanför huvudingången blir jag genast stoppad av gissa-vilka, förmodligen för min vilda framfart på trottoaren. De trodde väl det var en självmordsbombare som kom sättande i mörkret.
    Jag känner mig oerhört nöjd med mig själv, tackar Bjarke för gott samarbete och ber vakten ta en bild av oss. Det kan han inte när han är i tjänst säger han, så jag frågar dem som står närmast istället. De är ryssar, roliga, och tar gladeligen ett par bilder.
    Cykelmässigt har det varit en lugn sista dag. Jag har inte stressat och sakta har det gått. I kombination med ett ovanligt skönt väder nu på kvällen gör det att en påtaglig känsla av välbefinnande och harmoni breder ut sig inombords. På det klara med det unika i det dröjer jag mig kvar en stund och drar in syner och lukter en sista gång i den ljumma kvällsluften.
    Väl inomhus tar jag igen mig en stund, får någonting att äta och någonting att dricka, köper några tidningar och ser fram emot ännu en lååång natt.
 
 

Söndag 12/1

Strax efter midnatt går jag och äter en baguette, blir mätt och tar sedan itu med att packa in Bjarke. Det är ingenting mot på nervägen men tar ändå sina två-tre timmar. Jag har ju ingen kartong den här gången utan klipper till liggunderlaget i ett par passande bitar och sveper in så gott det går. Det lämnar en hel del blottor men är bättre än inget. Något mer avancerat går inte att åstadkomma.
    När jag håller på att klippa och tejpa som bäst kommer det en kille och slår sig ner alldeles intill och börjar läsa tidningen. Jag tror först att han är en av dessa otaliga vakter i civila kläder, som oavbrutet går omkring och kollar passagerare, väskor och papperskorgar, som satt sig för att hålla ett öga på mig, den cyklande terroristen. Det är han inte förstår jag när han plötsligt flyger upp, viftar, slår och svär på ryska. Tydligen insekter innanför skjortan eller något. I alla fall är han inte ryss, men väl av rysk härkomst och ska med ett plan till Moskva på morgonen. Till slut ber han mig sluta föra oväsen med tejpen! Med all rätt, det låter verkligen, men jag är snart klar.
    Jag lyckas somna till ett par timmar, går sedan närmare incheckningsdiskarna och sätter mig där och halvsover. Folk börjar samlas i väntan på att de ska öppna. Plötsligt väcks jag i min slummer av en kille som undrar om jag ska med SAS och om jag vill följa med en bit bort och svara på lite frågor.
    Det är mycket frågor, oerhört detaljerade frågor, och jag märker att han inte egentligen intresserar sig för svaren. När vi är klara går han iväg en bit, pratar ett par minuter med en annan kille och denne andre kommer sedan bort till mig och säger att han ska ställa några frågor och att jag kanske tycker att några är upprepningar. Metoden är alltså den: först frågar en om en massa detaljer; var har du varit, vilket datum var du där, vad hette den personen du träffade där, hur många kollin checkade du in i Köpenhamn, vad såg du på i Timna Park, var låg cykelaffären i Tiberias, osv, sedan kommer en annan och kollar att man svarar likadant andra gången. Den andre killen är lite öppnare än den förste, går att driva med och är dessutom ganska imponerad av min cykeltur.
    Det hela går väldigt smidigt och är för min del mest underhållande. Smidigt för att de kom och tog mig och ett par till åt sidan innan incheckningen hunnit börja, så det har inte alls varit något slöseri med tid. Bara skönt att ha något att göra istället för att sitta och vänta. Och de var trevliga och korrekta hela tiden. Annat än när man flyger ELAL och håller på att missa planet på grund av förödmjukelser från kontrollanternas sida.
    Jag checkar in, betalar $30 för Bjarke och ser honom lyftas av rullbandet igen efter det visat sig inte fungera, vilket jag sa till om från början. Två timmar senare lyfter vi, klockan 10.10. Säger hej då till Israel, sol och värme och flyger i fyra och en halv timme över land, berg och hav till Kastrup. Vid landningen är det hundra meters molnbas.
    Efter en del strul lyckas alla samla sig på två bussar till Dragör, för inga svävare eller katamaraner går i det isiga sundet. Det blir bara en timmes försening sammanlagt och vi får en värdecheck på hundra kronor att nyttjas på färjan som kompensation.
    Utcheckning vid svävarterminalen som vanligt. Jag är lite orolig för cykeln eftersom det blev en extra omlastning på Kastrup och dessutom till buss. Men vad jag kan se har både Bjarke och resten av packningen klarat sig bra. Det är halt ute, svårt att gå, omöjligt att cykla. Alltså blir det taxi. Kommer hem, slår på strömmen, ställer in allt och går och lägger mig.
 
 

SAMMANFATTNING

35 dagar sammanlagt
24 nätter på vandrarhem
8 i det fria
1 på kibbutz
2 på flygplats

30 dagars cykling, distans: 2007 km, drygt 65 km per dag, längsta dagsetapp: 193 km (Beer Sheva – Tel Aviv + Tel Aviv runt).

BJARKES STATUS

Tre punkteringar, alla bak, de två sista på de två sista långetapperna (Mitspe Ramon – Beer Sheva, Beer Sheva – Tel Aviv). Den första beroende på för slitet och obytt däck, andra och tredje på spik rakt genom nytt däck och slang. Lagning utan problem. Framdäcket också för slitet och obytt, men höll hela vägen. Bromsarna slets enormt i trakterna av Tiberias, köpte nya belägg där men behövde aldrig byta. Främre växelvajern gav upp i Eilat, bytte den och bakdäcket där.
    Annars inget, allt har fungerat perfekt: inget växelstrul, inga ekerbrott, inga komplikationer vid de få reparationer som varit, och inga verktyg har varit fel eller överflödiga. En rejäl vurpa, full fart ner i asfalten gick galant, lite skrap på handtagen bara. För att inte tala om två flygtransporter. Dock fick sig styrstången en rejäl tryckare på vägen hem, förmodligen på bussen. Det gör inget, men är inte snyggt.
    Packväskorna bak av lite för dålig kvalité. De klarade sig, men krävde åtgärder av olika slag. Fram inga problem.
    Total packvikt runt tolv kilo, inte mer än att det i nödfall gick att bära cykel och all packning på axeln.

MIN STATUS

Allmänt mycket bra, första fyra veckorna inga problem alls trots vansinniga klättringar: Shlomi – Safed, Kiriat Shmona – Golan, Hamat Gader – Golan, Döda Havet – Jerusalem. På sträckan Eilat – Mitspe Ramon blev det för mycket vid ett tillfälle, tvärnit och ont i lungorna. Tre dagar senare också någon form av genomklappning, på planmark mellan Tel Aviv och Kfar Vitkin (fyra mil). Jag orkade plötsligt inte alls utan fick sega mig fram i 15 km/h.

SKADOR

Efter omkullkörning i full fart: inget brutet, men ordentliga blåmärken och ont i vänster höft och armbåge. Cykla gick bra, men det var jobbigt att gå ett tag.
    Halkade på lösa stenar och stukade vänster långfinger när jag letade tältplats, och skar mig ordentligt på kniven en gång.

INCIDENTER

Blev bestulen på min jacka utanför Jeriko och fick brädor kastade på mig i östra Jerusalem.
 
 

***

Sidan finns hos Cykelsemester.just.nu